{"id":673794,"date":"2018-11-19T10:08:00","date_gmt":"2018-11-19T10:08:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/artiklar\/20181119\/sorgen-ar-svar-men-jag-har-valt-livet\/"},"modified":"2018-11-19T10:44:38","modified_gmt":"2018-11-19T10:44:38","slug":"sorgen-ar-svar-men-jag-har-valt-livet","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/artiklar\/20181119\/sorgen-ar-svar-men-jag-har-valt-livet\/","title":{"rendered":"Sorgen \u00e4r sv\u00e5r \u2013 men jag har valt livet"},"content":{"rendered":"

I hallen hemma hos Myran Johansson i Uddevalla st\u00e5r begravningskorten uppradade. Dotter, barnbarn, mamma och bror. Det \u00e4r en ofattbar tragedi som Myran har g\u00e5tt igenom och ingen kan\u00a0f\u00f6rest\u00e4lla sig hur det k\u00e4nns. F\u00f6r Myran blir livet aldrig mer sig likt.<\/p>\n

\n

\n\t\tMyran Johansson\t<\/h4>\n<\/p>\n

Ålder: 47 år.
Familj: Två döttrar i livet, sambon Kent.
Bor: I Uddevalla.
Gör: Jobbar som personlig assistent.<\/p>\n<\/p>\n

<\/div>\n

\u00a0\u2013 Jag blir aldrig den samma som innan. Idag \u00e4r jag en helt annan person och tar inget f\u00f6r givet. Det \u00e4r som att jag lever mitt andra liv nu. Jag kunde aldrig f\u00f6rest\u00e4lla mig att jag skulle mista fyra n\u00e4ra anh\u00f6riga p\u00e5 s\u00e5 kort tid men det kan g\u00e5 s\u00e5 h\u00e4r snabbt, s\u00e4ger hon och kn\u00e4pper med fingrarna framf\u00f6r sig.<\/p>\n

Vi sitter vid k\u00f6ksbordet i fyrarummaren. Medan sambon Kent h\u00e4ller upp kaffe ber\u00e4ttar Myran om den l\u00e5nga rad av d\u00f6dsfall som har drabbat henne p\u00e5 kort tid. Det b\u00f6rjade i slutet av 2012 n\u00e4r hennes bror hastigt gick bort i sviterna av brusten kroppspuls\u00e5der. Tv\u00e5 m\u00e5nader senare dog Myrans enda barnbarn Wilja, bara 4,5 m\u00e5nader gammal. Ett \u00e5r senare valde Myrans dotter Sansie, Wiljas mamma, att avsluta sitt liv d\u00e5 hon inte
orkade leva med sorgen efter sin lilla dotter. <\/p>\n

Tv\u00e5 m\u00e5nader senare dog Myrans mamma utan f\u00f6rvarning. Det som har tagit henne h\u00e5rdast \u00e4r f\u00f6rlusten av Sansie. <\/p>\n

\u2013 Att mista sitt barn \u00e4r det v\u00e4rsta man kan vara med om. Det finns inget v\u00e4rre. Jag hade kunnat st\u00e5 ut med vad som helst bara jag hade sluppit detta.<\/p>\n

\n\t\"Sorgen
\n<\/figure>\n

Knuff \u00e5t r\u00e4tt h\u00e5ll<\/strong><\/p>\n

Sansie var k\u00e4nslig som barn och bar p\u00e5 en s\u00e5rbarhet. Hon kr\u00e4vde total uppm\u00e4rksamhet och gallskrek och
slogs n\u00e4r hon inte fick som hon ville.
I tio \u00e5r k\u00e4mpade Myran f\u00f6r att f\u00e5 till en utredning av sin dotter.<\/p>\n

\u2013 Jag ville att det skulle vara klart innan ton\u00e5ren. Sansie m\u00e5dde inte bra och det skulle bli v\u00e4rre n\u00e4r hon blev \u00e4ldre, det visste jag. Dr\u00f6jde det f\u00f6r l\u00e4nge innan hon fick hj\u00e4lp s\u00e5 skulle hon b\u00f6rja sj\u00e4lvmedicinera i ton\u00e5ren och det ville jag undvika till varje pris.<\/p>\n

Sansie hade stora koncentrationssv\u00e5righeter men i skolan var hon duktig och lyckades d\u00f6lja sina problem. Hemma var det d\u00e4remot kaos f\u00f6r j\u00e4mnan. F\u00f6rst n\u00e4r Sansie fyllt 17 fick hon diagnoserna adhd och borderline, det som idag kallas emotionellt instabilt personlighetssyndrom.<\/p>\n

\u2013 Hon blev b\u00e4ttre, mycket lugnare och mer balanserad. Men brister inom v\u00e5rden gjorde att hon inte fick de mediciner hon skulle och b\u00f6rjade sj\u00e4lvmedicinera ist\u00e4llet.<\/p>\n

Men n\u00e4r hon fyllt 20 och blev gravid med Wilja b\u00f6rjade det h\u00e4nda saker. Graviditeten var en knuff \u00e5t r\u00e4tt h\u00e5ll och n\u00e4r Wilja f\u00f6ddes l\u00e4mnade Sansie sitt gamla liv bakom sig. <\/p>\n

\u2013 Jag sa till henne att om du inte tar hand om ditt barn s\u00e5 adopterar jag det. “Mamma, jag kommer att ta hand om det”, svarade hon. Och det gjorde hon. Hon hade haft mycket problem tidigare men n\u00e4r hon blev mamma v\u00e4nde allt. Hon var exemplarisk som mamma. Det var den lyckligaste tiden i hennes liv.<\/p>\n

Blev helt kn\u00e4ckt<\/strong><\/p>\n

Men n\u00e4r Wilja var 4,5 m\u00e5nader gammal h\u00e4nde det ofattbara som slutade s\u00e5 tragiskt. Wilja l\u00e5g och sov p\u00e5 en filt p\u00e5 golvet hemma hos n\u00e5gra kompisar till Sansie n\u00e4r olyckan var framme. Kompisarnas barn lekte i rummet och r\u00e5kade komma f\u00f6r n\u00e4ra tv:n som v\u00e4lte \u00f6ver Wilja.<\/p>\n

\u2013 Wilja hade v\u00e4nt sig bara n\u00e5gra sekunder innan. Olyckan gick blixtsnabbt. Hon dog ett par timmar senare p\u00e5 v\u00e4g till barnsjukhuset i G\u00f6teborg. Hj\u00e4rtat stannade n\u00e4r helikoptern landade.<\/p>\n

Myran blir tyst och r\u00f6sten stockar sig.<\/p>\n

\u2013 Men de tog hennes hj\u00e4rtklaffar och jag hoppas att de har r\u00e4ddat livet p\u00e5 andra barn. Det \u00e4r enda meningen i allt detta. F\u00f6r vad \u00e4r det f\u00f6r mening med att f\u00f6das och sedan d\u00f6 efter bara n\u00e5gra m\u00e5nader?
Hela familjen var i chock n\u00e4r Wilja dog. Sansie var helt kn\u00e4ckt och flyttade in hos Myran. Men hon m\u00e5dde inte bra och efter ett sj\u00e4lvmordsf\u00f6rs\u00f6k blev hon inlagd p\u00e5 psykiatrisk klinik.<\/p>\n

\u2013 D\u00e4r gjorde hon tv\u00e5 f\u00f6rs\u00f6k till som hon \u00f6verlevde. Tredje g\u00e5ngen lyckades de inte r\u00e4dda henne. Det finns inget v\u00e4rre \u00e4n att mista sitt barn. Den sorgen f\u00f6rsvinner aldrig. Wilja skulle ha b\u00f6rjat skolan i \u00e5r och Sansie skulle ha varit 27. Ibland undrar jag hur jag har klarat det s\u00e5 l\u00e4nge, s\u00e4ger hon med sorg i blicken.<\/p>\n

\n\t\"Sorgen
\n<\/figure>\n

Fann st\u00f6d i VSFB<\/strong><\/p>\n

L\u00e4nge anklagade Myran sig sj\u00e4lv f\u00f6r att hon inte gjorde tillr\u00e4ckligt.<\/p>\n

\u2013 Jag har haft skuldk\u00e4nslor hela tiden men nu inser jag att det inte var mitt fel och att jag gjorde vad jag kunde. Jag vet att Sansie ocks\u00e5 tyckte det, det har hon visat i brev som hon skrivit till mig.<\/p>\n

Hon pekar p\u00e5 v\u00e4ggen d\u00e4r ett av Sansies sista brev till Myran h\u00e4nger. D\u00e4r st\u00e5r det hur mycket
Myran har betytt f\u00f6r Sansie, hur mycket hon \u00e4lskar sin mamma och att hon ska k\u00e4mpa f\u00f6r hennes skull. Nu blev det inte s\u00e5. Sansie dog ett \u00e5r efter Wilja och nu vilar de sida vid sida p\u00e5 kyrkog\u00e5rden. F\u00f6r Myran har livet varit en kamp sedan dess.<\/p>\n

\u2013 Sorgen \u00e4r fortfarande lika tung. Den g\u00e5r aldrig \u00f6ver. Men vi pratar mycket om Sansie och Wilja och vi t\u00e4nder ljus f\u00f6r dem varje kv\u00e4ll.<\/p>\n

Emellan\u00e5t bryter hon ihop.<\/p>\n

\u2013 Ibland k\u00e4nns det ju fortfarande som att n\u00e5gon slitit hj\u00e4rtat ur kroppen p\u00e5 mig men d\u00e5 l\u00e4gger jag mig i soffan och lyssnar p\u00e5 musiken som vi spelade p\u00e5 Sansies begravning. D\u00e5 kan jag bryta ihop och gr\u00e5ta. Ut\u00e5t sett s\u00e5 lever jag ett vanligt liv och det \u00e4r nog inte s\u00e5 m\u00e5nga som vet hur jag m\u00e5r innerst inne.<\/p>\n

N\u00e4r Sansie var d\u00f6d engagerade sig Myran i VSFB (Vi som f\u00f6rlorat barn), en ideell f\u00f6rening d\u00e4r drabbade hj\u00e4lper och st\u00f6ttar varandra.<\/p>\n

\u2013 Det var min r\u00e4ddning. Det \u00e4r verkligen n\u00e5got som jag vill f\u00f6rmedla till andra, att det finns hj\u00e4lp att f\u00e5. S\u00f6k den. Kolla p\u00e5 Facebook, d\u00e4r finns sidor och de kan h\u00e4nvisa till en f\u00f6rening d\u00e4r man bor. F\u00f6r man beh\u00f6ver prata med n\u00e5gon och helst med n\u00e5gon som upplevt samma sak.<\/p>\n

Mobilen p\u00e5 k\u00f6ksbordet plingar oavbrutet. Myran har ett stort socialt n\u00e4tverk med m\u00e5nga v\u00e4nner som bryr sig om henne.<\/p>\n

\u2013 Kent har varit ett enormt st\u00f6d. Och Sansies pappa och alla andra n\u00e4ra och k\u00e4ra som st\u00f6ttat mig. Utan dem vet jag inte hur det hade g\u00e5tt. Alla finns fortfarande kvar. Jag har sagt till Kent flera g\u00e5nger att han ska dra medan han kan, f\u00f6r det kan inte vara roligt att leva med mig i allt detta, men han \u00e4r kvar, s\u00e4ger hon, halvt p\u00e5 allvar halvt p\u00e5 skoj.<\/p>\n

Inte r\u00e4dd f\u00f6r att d\u00f6<\/strong><\/p>\n

\u00c4ven om sorgen fortfarande \u00e4r tung kommer ljusglimtarna med j\u00e4mnare mellanrum.<\/p>\n

\u2013 Jag har ju min Buick. Bilen \u00e4r min passion och n\u00e4r jag h\u00f6r v8-motorn mullra s\u00e5 k\u00e4nner jag eufori. Det \u00e4r ett avbrott i vardagen. D\u00e5 t\u00e4nker jag inte p\u00e5 alla runt omkring mig som \u00e4r borta.<\/p>\n

Det drar ihop sig till sen eftermiddag. Vi tar bilen till kyrkog\u00e5rden d\u00e4r en stor del av hennes familj vilar. Myran skruvar lite p\u00e5 sig och str\u00e4cker p\u00e5 musklerna n\u00e4r vi kommer fram. Sorgen har satt sina sp\u00e5r.<\/p>\n

\u2013 N\u00e5gonstans m\u00e5ste sorgen s\u00e4tta sig och p\u00e5 mig har den satt sig i kroppen. Jag har problem med musklerna och ibland kan jag inte r\u00f6ra mig. Jag har f\u00e5tt en remiss till neurologen men jag \u00e4r inte r\u00e4dd f\u00f6r vad det kan vara. Jag \u00e4r inte r\u00e4dd f\u00f6r n\u00e5got l\u00e4ngre.<\/p>\n

\u2013 Om jag \u00e4r sjuk vill jag veta vad det \u00e4r men jag \u00e4r inte det minsta r\u00e4dd f\u00f6r att d\u00f6. Jag \u00e4r bara r\u00e4dd f\u00f6r att d\u00f6 f\u00f6re mina tv\u00e5 andra barn. Det \u00e4r ju dem jag lever f\u00f6r. Jag har alltid varit \u00f6verbeskyddande men nu \u00e4r jag \u00e4nnu v\u00e4rre. Hade jag inte haft dem hade jag f\u00f6ljt efter n\u00e4r min mamma dog. Hon ligger d\u00e4r borta f\u00f6rresten, s\u00e4ger hon och pekar mot en gravsten n\u00e5gra meter bort.<\/p>\n

\u2013 D\u00e4r ska jag ocks\u00e5 ligga n\u00e4r det blir dags.<\/p>\n

Vi stannar till vid Sansies och Wiljas grav som \u00e4r pyntad med \u00e4nglafigurer, lyktor och vita stenar. “H\u00e4r vilar v\u00e5ra \u00e4nglar” st\u00e5r det med snirkliga bokst\u00e4ver p\u00e5 den m\u00f6rka stenen. Myran s\u00e4tter sig p\u00e5 kn\u00e4 och rensar bland blommorna. <\/p>\n

\u2013 Livet forts\u00e4tter, konstaterar hon och funderar en stund.<\/p>\n

\u2013 Jag har valt livet och d\u00e5 f\u00e5r jag f\u00f6rs\u00f6ka g\u00f6ra det s\u00e5 bra som m\u00f6jligt. Det hade de som jag f\u00f6rlorat velat. S\u00e4rskilt Sansie. “Mamma forts\u00e4tt lev ditt liv s\u00e5 gott du kan, jag vill att du lever ett bra liv och att du tar hand om mina syskon.” Jag kan h\u00f6ra Sansie s\u00e4ga det. Jag brukar t\u00e4nka p\u00e5 det och det \u00e4r en tr\u00f6st.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Myran Johansson har upplevt det v\u00e4rsta t\u00e4nkbara. Inom loppet av 17 m\u00e5nader dog fyra av hennes n\u00e4rmaste.
\n\u2013 Man har tv\u00e5 val n\u00e4r man drabbas s\u00e5 h\u00e4r h\u00e5rt. Antingen bryter man ihop eller s\u00e5 f\u00f6rs\u00f6ker man leva vidare s\u00e5 gott man kan.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":673795,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[153],"tags":[],"class_list":["post-673794","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-artiklar"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-16 17:14:54","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/673794","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=673794"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/673794\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/673795"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=673794"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=673794"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=673794"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}