{"id":672974,"date":"2019-02-22T08:37:00","date_gmt":"2019-02-22T08:37:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/artiklar\/20190222\/maria-hamnade-i-klam-nar-hennes-mamma-blev-dement-det-kandes-som-jag-skulle-ga-sonder-av-alla-krav\/"},"modified":"2019-02-22T11:26:12","modified_gmt":"2019-02-22T11:26:12","slug":"maria-hamnade-i-klam-nar-hennes-mamma-blev-dement-det-kandes-som-jag-skulle-ga-sonder-av-alla-krav","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/artiklar\/20190222\/maria-hamnade-i-klam-nar-hennes-mamma-blev-dement-det-kandes-som-jag-skulle-ga-sonder-av-alla-krav\/","title":{"rendered":"Maria hamnade i kl\u00e4m n\u00e4r hennes mamma blev dement"},"content":{"rendered":"

Maria Estling Vannest\u00e5l har l\u00e4rt sig att v\u00e4nda sorg till gl\u00e4dje. Eller k\u00e4nna b\u00e5da samtidigt. Hon \u00e4r en s\u00e5 kallad sandwichperson som under en period hamnade i kl\u00e4m mellan tv\u00e5 generationer. N\u00e4r hennes pappa dog 1997 fanns hon n\u00e4ra sin mamma Kersti.<\/p>\n

\u2013 I tio \u00e5r var mamma deprimerad i perioder. Under de \u00e5ren f\u00f6dde jag tv\u00e5 barn. Men jag f\u00f6rs\u00f6kte finnas d\u00e4r f\u00f6r mamma och st\u00f6tta henne s\u00e5 gott det gick. S\u00e5 blev hon gl\u00f6msk och v\u00e4ldigt of\u00f6retagsam. Vi b\u00f6rjade ana att hon blivit dement. Jag l\u00e4ngtade efter ett fj\u00e4rde barn och ungef\u00e4r samtidigt som mamma fick sin demensdiagnos 2009 fick jag besked om att jag var gravid.<\/p>\n

Mamma Kersti bodde kvar i sin l\u00e4genhet ett drygt \u00e5r och hade hemtj\u00e4nst men beh\u00f6vde ocks\u00e5 Marias st\u00f6d.<\/p>\n

\u2013 Det handlade mycket om att strukturera upp mammas vardag. En g\u00e5ng i veckan skrev jag upp vad som skulle h\u00e4nda under veckan och jag hj\u00e4lpte henne med saker som hemtj\u00e4nsten inte gjorde. Hon ringde mig ofta p\u00e5 jobbet, kanske tre g\u00e5nger om dagen. Ibland svarade jag inte, vilket f\u00f6rst\u00e5s gav mig d\u00e5ligt
samvete.<\/p>\n

Hon minns en midsommarafton d\u00e5 familjen skulle ha fest med alla f\u00f6rberedelser som det inneb\u00e4r.<\/p>\n

\u2013 Mamma ringde och sa att det var r\u00f6k i hela l\u00e4genheten och jag fick \u00e5ka dit i ilfart. Hon hade satt p\u00e5 spisen med plattlocken p\u00e5 och jag var ganska irriterad p\u00e5 henne men som jag sk\u00e4mts f\u00f6r det \u2013 det \u00e4r ju f\u00f6rbjudet att sk\u00e4lla p\u00e5 sin gamla mamma. \u00c4nd\u00e5 k\u00e4nns det viktigt att prata om s\u00e5dant h\u00e4r f\u00f6r det blir l\u00e4ttare att hantera sina k\u00e4nslor och misslyckanden om man ser att man inte \u00e4r ensam om dem.<\/p>\n

Hon s\u00e4ger att det \u00e4r en emotionell utmaning att prata med en dement person och \u00e4nnu mer eftersom det g\u00e4llde hennes mamma.<\/p>\n

\u2013 Hon sa samma saker hela tiden och sv\u00e4ngde p\u00e5 ett par minuter fr\u00e5n att vara klar i huvudet till rena sn\u00f6moset. Ibland r\u00e4ttade jag henne och d\u00e5 blev hon ledsen. Min tr\u00f6tthet gjorde att jag inte var s\u00e5 t\u00e5lmodig som jag borde ha varit. \u00c4nnu mer d\u00e5ligt samvete!<\/p>\n

Samvetet malde
<\/strong>
Maria, som d\u00e5 var universitetslektor och forskare i V\u00e4xj\u00f6, hade tre barn p\u00e5 4, 7 och 19 \u00e5r, en man och ett stort hus och hade inte varit hemma s\u00e5 l\u00e4nge med sina andra barn. Nu s\u00e5g hon mycket fram emot sin f\u00f6r\u00e4ldraledighet.<\/p>\n

\u2013 Adam f\u00f6ddes i januari 2010. Jag trodde att jag skulle f\u00e5 en stillsam och mysig tillvaro med min bebis. Av det blev det en stor besvikelse. Det blev mycket speciellt att ha bebis under detta tuffa \u00e5r med mamma.<\/p>\n

Maria oroade sig ofta \u00f6ver hur Kersti hade det. Hon sk\u00f6tte mycket av det praktiska, som m\u00f6ten med bist\u00e5ndshandl\u00e4ggaren, att h\u00e4mta saker p\u00e5 hj\u00e4lpmedelscentralen och f\u00f6lja med till doktorn och frissan. <\/p>\n

Hon fl\u00e4ngde runt med Adam i b\u00e4rsele och full av d\u00e5ligt samvete \u00f6ver att hon inte r\u00e4ckte till.<\/p>\n

\u2013 Jag sov d\u00e5ligt. Det g\u00f6r ju m\u00e5nga under sm\u00e5barns\u00e5ren men jag hade dessutom mamma som snurrade omkring i huvudet. Jag gick ofta som i dimma. Adam k\u00e4nde av det och sov s\u00e4mre \u00e4n vad v\u00e5ra andra barn gjort. Han beh\u00f6vde mycket n\u00e4rhet f\u00f6r han k\u00e4nde s\u00e4kert att jag var n\u00e5gon annanstans, s\u00e4ger hon sorgset.<\/p>\n

N\u00e4r hon var med sin mamma hade hon d\u00e5ligt samvete f\u00f6r att hon inte var med barnen och n\u00e4r hon var med mamman malde det d\u00e5liga samvetet \u00f6ver barnen. <\/p>\n

\u2013 Hur jag \u00e4n gjorde s\u00e5 var det otillr\u00e4ckligt. Barnen saknade mig och mamma saknade mig. Ibland k\u00e4nde jag det som om jag skulle g\u00e5 s\u00f6nder.<\/p>\n

\u2013 Jag har faktiskt ganska diffusa minnen fr\u00e5n den h\u00e4r tiden d\u00e5 det g\u00e4ller de andra barnen. Deras pappa tog ett stort ansvar. Jag minns att jag ibland trodde att jag skulle bli kn\u00e4pp och jag visste ju inte hur l\u00e5ng denna period skulle vara, hur l\u00e4nge hon skulle leva. N\u00e4r jag t\u00e4nkte fram\u00e5t greps jag av \u00e5ngest s\u00e5 jag f\u00f6rs\u00f6kte leva efter devisen “en dag i taget”.<\/p>\n

\n\t\"Maria
Marias mamma och sonen Adam. Foto: Privat <\/figcaption><\/figure>\n

Hade sina oaser<\/strong><\/p>\n

Trots det var det emellan\u00e5t s\u00e5 jobbigt att Maria bara ville rymma hemifr\u00e5n.<\/p>\n

\u2013 Men n\u00e5gra \u00e5r tidigare hade jag nosat p\u00e5 den ber\u00f6mda v\u00e4ggen och n\u00e4ra nog br\u00e4nt ut mig. Jag b\u00f6rjade d\u00e5 i terapi f\u00f6r att f\u00e5 l\u00e4ra mig hur jag skulle f\u00f6rh\u00e5lla mig. Det hade jag nytta av nu ocks\u00e5. Bland det b\u00e4sta var att jag ins\u00e5g att “tillr\u00e4ckligt bra” r\u00e4cker och att jag inte beh\u00f6vde vara perfekt.<\/p>\n

\u2013 N\u00e4r mamma kom in p\u00e5 boende k\u00e4nde jag att jag borde vara d\u00e4r oftare men jag best\u00e4mde mig f\u00f6r att det skulle r\u00e4cka att h\u00e4lsa p\u00e5 henne en g\u00e5ng i veckan, vilket var ett bra beslut.
Maria blev ocks\u00e5 b\u00e4ttre p\u00e5 att acceptera och till\u00e5ta sig att ha alla k\u00e4nslor som hon hade.<\/p>\n

\u2013 Det \u00e4r s\u00e5 l\u00e4tt att trycka undan de “fula” k\u00e4nslorna. Jag var till exempel avundsjuk p\u00e5 kompisar som hade f\u00f6r\u00e4ldrar som h\u00e4mtade barnbarnen p\u00e5 dagis. Men jag v\u00e5gade prata \u00f6ppet om det, liksom om skuldk\u00e4nslor och skam, vilket gjorde k\u00e4nslorna l\u00e4ttare att acceptera. Tack och lov f\u00f6r min syster. Med henne kunde jag dela ocks\u00e5 mina m\u00f6rkaste tankar. Det fanns liksom ingen annan som varit med om
samma sak. Mina kompisar hade alla yngre f\u00f6r\u00e4ldrar.<\/p>\n

N\u00e5got annat som ocks\u00e5 var mycket viktigt f\u00f6r att Maria skulle m\u00e5 n\u00e5gorlunda bra trots sina besv\u00e4rliga omst\u00e4ndigheter var att f\u00f6rs\u00f6ka ta hand om sig sj\u00e4lv. Hon var med i sin bokcirkel och tr\u00e4nade.<\/p>\n

\u2013 Jag hade mina oaser d\u00e4r jag fick vara bara jag.<\/p>\n

Mamma Kersti hade varit en bullbakande hemmafru med mycket tid f\u00f6r familjen men trots det hade Maria och hon inte st\u00e5tt varandra s\u00e5 n\u00e4ra.<\/p>\n

\u2013 Jag gick s\u00e4llan till henne med mina bekymmer innan hon blev sjuk heller. Demens \u00e4r alltid en stor p\u00e5frestning f\u00f6r relationen och har den inte varit s\u00e5 bra innan s\u00e5 blir det \u00e4nnu sv\u00e5rare. Ibland kan jag t\u00e4nka att om vi hade haft en djup och k\u00e4rleksfull relation hade det kanske varit l\u00e4ttare. Jag hade ofta sv\u00e5rt att hitta k\u00e4rleken till henne men mot slutet blev hon lite som ett sjukt djur som jag k\u00e4nde \u00f6mhet f\u00f6r.<\/p>\n

\u2013 N\u00e4r jag h\u00e4lsade p\u00e5 henne den sista tiden s\u00e5 kunde hon inte l\u00e4ngre \u00e4ta och hon sov mycket. Jag satt p\u00e5 hennes s\u00e4ngkant och kunde uppleva en sorts f\u00f6rsoning. Det var s\u00e5 fint! 2012 somnade hon in.<\/p>\n

Maria minns ocks\u00e5 bra stunder tillsammans med sin mamma och sin familj under sjukdoms\u00e5ren.<\/p>\n

\u2013 Allt var inte bara jobbigt.<\/p>\n

Ny roman p\u00e5 g\u00e5ng<\/strong><\/p>\n

Redan under mammans sjukdomstid best\u00e4mde sig Maria f\u00f6r att skriva den roman som hon sj\u00e4lv hade beh\u00f6vt l\u00e4sa.<\/p>\n

\u2013 Jag hittade ingen bok om sandwichgenerationen och ett \u00e5r efter hennes d\u00f6d b\u00f6rjade jag skriva Lex Katarina om en kvinna som lever kl\u00e4md mellan olika generationer, av krav b\u00e5de uppifr\u00e5n och nedifr\u00e5n.<\/p>\n

\u2013 Lex Katarina \u00e4r en bok om skuld, skam och otillr\u00e4cklighet men ocks\u00e5 om vardagsgl\u00e4dje, utveckling och f\u00f6rsoning. Den har blivit otroligt v\u00e4l mottagen och jag har f\u00e5tt s\u00e5 m\u00e5nga fina reaktioner fr\u00e5n l\u00e4sare. Den fattades helt enkelt f\u00f6r m\u00e5nga som beh\u00f6vde l\u00e4sa om n\u00e5gon i samma situation.<\/p>\n

Idag har Maria l\u00e4mnat universitetslivet f\u00f6r ett friare och mer kreativt liv. Hon skriver och \u00f6vers\u00e4tter b\u00f6cker, h\u00e5ller f\u00f6redrag, leder kurser och driver en podcast om att f\u00f6lja sin inre kompass.<\/p>\n

\u2013 Min \u00e4ldsta dotter Sanna och jag skriver barnb\u00f6cker ihop, bland annat en bilderbok om demens. Nu har jag min andra roman p\u00e5 g\u00e5ng, den handlar om psykisk oh\u00e4lsa och samtalets l\u00e4kande kraft.<\/p>\n

Hon \u00e4r s\u00e5 tacksam \u00f6ver sitt nya liv och har l\u00e4rt sig att f\u00e5nga upp det som varit jobbigt och v\u00e4nda det till n\u00e5got positivt.<\/p>\n

\u2013 Jag har ocks\u00e5 l\u00e4rt mig att jag \u00e4r tuffare \u00e4n jag trott och insett att jag kan ha dubbla k\u00e4nslor samtidigt, exempelvis r\u00e4dsla p\u00e5 samma g\u00e5ng som gl\u00e4dje. Man beh\u00f6ver faktiskt inte vara ledsen hela tiden bara f\u00f6r att man g\u00e5r igenom n\u00e5got jobbigt. Alla k\u00e4nslor \u00e4r okej, s\u00e4ger Maria och skrattar.<\/p>\n

\u2013 Dessutom har min man och jag f\u00e5tt en \u00e4nnu n\u00e4rmare relation efter allt vi g\u00e5tt igenom.\u00a0<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Maria Estling Vannest\u00e5l var redan mamma till tre barn n\u00e4r hon blev gravid igen. Samtidigt gick hennes gamla mamma in i en sv\u00e5r demens. K\u00e4nslan av otillr\u00e4cklighet h\u00f6ll p\u00e5 att ta k\u00e5l p\u00e5 Maria n\u00e4r hon kl\u00e4mdes mellan generationerna.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":672975,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[153],"tags":[],"class_list":["post-672974","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-artiklar"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-28 19:59:13","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/672974","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=672974"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/672974\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/672975"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=672974"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=672974"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=672974"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}