{"id":666871,"date":"2020-09-07T08:01:00","date_gmt":"2020-09-07T08:01:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/artiklar\/20200907\/christine-och-johans-son-drabbades-av-psykos\/"},"modified":"2020-08-26T09:01:20","modified_gmt":"2020-08-26T09:01:20","slug":"christine-och-johans-son-drabbades-av-psykos","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/artiklar\/20200907\/christine-och-johans-son-drabbades-av-psykos\/","title":{"rendered":"Christine och Johans son drabbades av psykos"},"content":{"rendered":"

Det var sommaren 2017 n\u00e4r Christine och Johan Engstr\u00f6m i M\u00f6lndal fick beskedet att sonen Carl, som d\u00e5 bodde i Stockholm, befann sig p\u00e5 psykakuten. De satte sig direkt i bilen och k\u00f6rde de 47 milen till huvudstaden.<\/p>\n

\n

\n\t\tChristine och \u00adJohan Engstr\u00f6m\t<\/h4>\n<\/p>\n

Ålder:<\/strong> 55 respektive 56 år.
Familj:<\/strong> Sonen Carl och ­dottern Lisa.
Bor:<\/strong> I villa i Mölndal.<\/p>\n<\/p>\n

<\/div>\n

\u2013 Jag hade aldrig varit p\u00e5 en psykavdelning innan, s\u00e4ger Christine dr\u00f6jande. Carl l\u00e5g i sitt rum, vettskr\u00e4md. Jag blev n\u00e4stan paralyserad sj\u00e4lv n\u00e4r jag k\u00e4nde hans \u00e5ngest och r\u00e4dsla.<\/p>\n

\u2013 Men d\u00e5 var han \u00e4nnu inte, som vi uppfattade det, i psykos, fyller Johan i.<\/p>\n

Sedan tidigare visste de att Carl, d\u00e5 25 \u00e5r, hade m\u00e5tt d\u00e5ligt till och fr\u00e5n och bland annat tampats med \u00e4tst\u00f6rningar. Men Christine och Johan levde vid tidpunkten i tron att Carl m\u00e5dde b\u00e4ttre.<\/p>\n

\u2013 Jag tror att han m\u00f6rkade mycket f\u00f6r att skydda oss, forts\u00e4tter Johan.<\/p>\n

I huset i M\u00f6lndal, strax utanf\u00f6r G\u00f6teborg, har lugnet \u00e5ter infunnit sig. Men v\u00e4gen tillbaka har varit l\u00e5ng. Christine och Johan kastades den d\u00e4r dagen f\u00f6re tre \u00e5r sedan in i en f\u00f6r dem ok\u00e4nd v\u00e4rld.<\/p>\n

Dagen efter att de anl\u00e4nt till Stockholm fick de tala med \u00f6verl\u00e4karen p\u00e5 den psykiatriska avdelningen som gick med p\u00e5 att de skulle f\u00e5 ta med Carl tillbaka till G\u00f6teborg f\u00f6r fortsatt v\u00e5rd.<\/p>\n

\u2013 Det var en helvetesresa, konstaterar Christine. N\u00e4r vi stannade f\u00f6r att g\u00e5 p\u00e5 toaletten gick Carl pl\u00f6tsligt mot motorv\u00e4gen. Jag var r\u00e4dd att han skulle sl\u00e4nga sig framf\u00f6r en bil.<\/p>\n

\u2013 Det var d\u00e5 jag upplevde f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen att han b\u00f6rjade g\u00e5 in och ut ur en fantasiv\u00e4rld, ber\u00e4ttar Johan. “Vad \u00e4r sanningen?” upprepade han. Det gick inte att prata med honom. Han svarade delvis men det var mest “goddag yxskaft”.<\/p>\n

Sent p\u00e5 kv\u00e4llen kom de till slut fram till \u00d6stra sjukhuset i G\u00f6teborg d\u00e4r de blev sittande till tidig morgon innan Carl kunde skrivas in. N\u00e4sta g\u00e5ng de tr\u00e4ffade Carl hade han f\u00e5tt lugnande medicin men han var fortfarande r\u00e4dd.<\/p>\n

\u2013 Det var l\u00e4skigt att se, konstaterar Johan. Carl skrattade och gr\u00e4t om vartannat. Han var paniskt r\u00e4dd och k\u00e4nde sig f\u00f6rf\u00f6ljd. Det var helt absurt. Jag tror att det var i det l\u00e4get som det b\u00f6rjade talas om psykos.<\/p>\n

Johan g\u00f6r en kort paus innan han forts\u00e4tter:<\/p>\n

\u2013 Vi visste ingenting om psykos innan. Vi visste inte vad det innebar. Jag f\u00f6rs\u00f6kte l\u00e4sa p\u00e5, s\u00e5 mycket jag kunde. Av l\u00e4karna fick vi inte n\u00e5gra j\u00e4ttebra svar tyv\u00e4rr.<\/p>\n

Fick inget st\u00f6d<\/strong><\/p>\n

Att de som f\u00f6r\u00e4ldrar fick v\u00e4ldigt lite hj\u00e4lp att f\u00f6rst\u00e5 och hantera det som h\u00e4nde Carl \u00e4r n\u00e5got som b\u00e5de Christine och Johan \u00e5terkommer till.<\/p>\n

\u2013 Att m\u00f6ta de andra intagna och se deras tillst\u00e5nd … Vi hade aldrig varit i ett s\u00e5dant sammanhang tidigare, s\u00e4ger Christine. Det k\u00e4ndes fruktansv\u00e4rt som mamma att l\u00e4mna Carl d\u00e4r, \u00e4ven om det var tryggt f\u00f6r honom. I den stunden saknade jag st\u00f6d, n\u00e5gon som kunde lugnat lite.<\/p>\n

\u2013 Ja, n\u00e5gon som hade lyssnat och f\u00f6rklarat, forts\u00e4tter Johan. Vi hade ingen aning … Det blev en konflikt mellan oss ocks\u00e5, g\u00e4llande hur vi p\u00e5 b\u00e4sta s\u00e4tt kunde st\u00f6tta Carl. Men det hade inte beh\u00f6vt bli s\u00e5.<\/p>\n

Christine nickar och konstaterar att hon ville f\u00e5 hem Carl som sj\u00e4lv ocks\u00e5 ville bli utskriven d\u00e5.<\/p>\n

\u2013 Det var en s\u00e5dan grej som vi inte var helt \u00f6verens om, s\u00e4ger Johan med ett svagt leende. Men vi tog hem honom \u00e4nd\u00e5.<\/p>\n

\n\t\"Christine
Det sv\u00e5ra som h\u00e4nde familjen Engstr\u00f6m f\u00f6rde trots allt n\u00e5got positivt med sig.
\n\u2013 Det har blivit \u00e4nnu tydligare hur viktigt det \u00e4r att \u00e4ta och sova ordentligt, s\u00e4ger Johan. <\/figcaption><\/figure>\n

F\u00f6rs\u00f6kte rymma<\/strong><\/p>\n

Eftersom Carl var frivilligt inskriven kunde han skrivas ut och han slutade samtidigt ta sina mediciner.<\/p>\n

\u2013 Det skedde d\u00e5 en gradvis upptrappning. Carl gick in och ut ur psykos och blev bara mer och mer r\u00e4dd. Det var surrealistiskt. Men de f\u00f6rsta dagarna k\u00e4ndes \u00e4nd\u00e5 r\u00e4tt okej, d\u00e5 kunde vi resonera. Jag hade f\u00e5tt biljetter till en konsert med Peter J\u00f6back och fr\u00e5gade: “Vill du med?” Han tyckte att det l\u00e4t mysigt. Vi hade ett normalt prat kring det.<\/p>\n

Men mot slutet av konserten blev Carl orolig. Johan m\u00e4rkte att Carl var p\u00e5 v\u00e4g in i en fantasiv\u00e4rld igen. Han trodde att s\u00e5ngtexterna var skrivna bara f\u00f6r honom \u2013 allt handlade om Carl.<\/p>\n

\u2013 Och p\u00e5 v\u00e4gen hem sa han: “Det har nog h\u00e4nt farfar n\u00e5got, lever han?” Han hade en id\u00e9 om att allt han gjorde skulle f\u00e5 konsekvenser f\u00f6r andra.<\/p>\n

I drygt tv\u00e5 veckor var Carl hemma. Vid ett par tillf\u00e4llen rymde han. Han stod inte ut med att vara hemma eftersom han trodde att det skulle vara farligt f\u00f6r familjen. Han var r\u00e4dd f\u00f6r att sova och b\u00f6rjade bli sj\u00e4lvmordsben\u00e4gen.<\/p>\n

Johan beskriver hur de en dag var ute och gick i skogen. Han h\u00f6ll Carl i armen men trots det lyckades Carl slita sig loss och sl\u00e4ngde sig ner f\u00f6r en brant.<\/p>\n

\u2013 Det var ett halvdant f\u00f6rs\u00f6k men \u00e4nd\u00e5 tydligt, s\u00e4ger Johan. Det var otroligt obehagligt att se det.<\/p>\n

Christine ber\u00e4ttar hur de turades om att sova bredvid Carl och vaka \u00f6ver honom. Men en natt fick Carl tag i ett par isdubbar som han drog \u00f6ver handleden. Efter det blev han tv\u00e5ngsinlagd.<\/p>\n

\u2013 Jag k\u00e4nde mig … jag ska inte s\u00e4ga l\u00e4ttad, s\u00e4ger Johan dr\u00f6jande. Men de sista dygnen hade jag t\u00e4nkt: “B\u00e5de vi och han h\u00e5ller p\u00e5 att tappa det \u2013 det h\u00e4r g\u00e5r k\u00e4ppr\u00e4tt \u00e5t helvete.” Ur det perspektivet k\u00e4ndes det sk\u00f6nt n\u00e4r han blev tv\u00e5ngsinlagd. Nu var han trygg och kunde inte skada sig sj\u00e4lv. Men jag upplevde ocks\u00e5 en fullst\u00e4ndig f\u00f6rvirring. Det var en tveeggad k\u00e4nsla.<\/p>\n

\u2013 Det var en chock, fyller Christine i. Samtidigt var jag s\u00e5 utmattad. Vi hade inte sovit ordentligt p\u00e5 16 dygn. Innerst inne f\u00f6rstod jag att vi beh\u00f6vde vila f\u00f6r att kunna vara ett st\u00f6d f\u00f6r Carl.<\/p>\n

\n\t\"Christine
Idag m\u00e5r Carl b\u00e4ttre, och beskriver sin sjukdomstid som en mardr\u00f6m.<\/figcaption><\/figure>\n

Slet p\u00e5 relationen<\/strong><\/p>\n

S\u00e5 sakteliga blev Carl b\u00e4ttre. Johan minns ett tillf\u00e4lle d\u00e5 han kunde k\u00e4nna att Carl var p\u00e5 v\u00e4g tillbaka. Carl hade permission och de hade \u00e5kt ut till havet.<\/p>\n

\u2013 Vi n\u00e5dde varandra. Han var med. Han hade sj\u00e4lvinsikt. Han b\u00f6rjade st\u00e4lla fr\u00e5gor: “Pappa, var det d\u00e4r p\u00e5 riktigt?” Jag k\u00e4nde: “G\u00f6tt, det finns hopp, det kommer att ordna sig.”<\/p>\n

Sedan Carl skrevs ut efter drygt fyra m\u00e5nader inlagd p\u00e5 psykiatrisk avdelning har det g\u00e5tt upp och ner men Johan s\u00e4ger att han nu upplever sonen som stabil.<\/p>\n

\u2013 Carl har bytt medicin och \u00e4r n\u00f6jd med den, s\u00e4ger Christine. Den g\u00f6r honom lugn och han sover b\u00e4ttre.<\/p>\n

\u2013 Han \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g \u00e5t r\u00e4tt h\u00e5ll, forts\u00e4tter Johan. Carl tar f\u00f6r sig mer och mer. Det samh\u00e4lle vi lever i … S\u00e5 m\u00e5nga m\u00e5r psykiskt d\u00e5ligt. Det positiva f\u00f6r v\u00e5r del \u00e4r att vi har insett att vi m\u00e5ste v\u00e4rna vilan. Och det sociala, att man m\u00f6ts p\u00e5 riktigt. Livet \u00e4r h\u00e4r och nu. Det jobbiga och tr\u00e5kiga m\u00e5ste f\u00e5 ta plats men det g\u00e4ller att skapa sig tid f\u00f6r att ta hand om sig sj\u00e4lv. Det \u00e4r l\u00e4tt att vara i steget hela tiden.<\/p>\n

\u00c4ven f\u00f6r Johan och Christine har saker och ting stabiliserats. De hymlar inte med att det som h\u00e4nde satte relationen p\u00e5 prov.<\/p>\n

\u2013 Man var s\u00e5 utmattad av all oro, konstaterar Christine. Just det h\u00e4r att man har olika strategier att hantera r\u00e4dslor \u2026 N\u00e4r fullt fokus ligger p\u00e5 att \u00f6verleva sj\u00e4lv har man ingen empati f\u00f6r den andre. Jag f\u00f6rst\u00e5r alla som skiljer sig efter ett liknande trauma.<\/p>\n

\u2013 Just d\u00e5 hade det l\u00e4ttaste varit att skilja sig, s\u00e4ger Johan. Men n\u00e5gonstans innerst inne k\u00e4nde jag: “Det \u00e4r ju vi.” Vi var \u00f6verens om att vi ville f\u00f6rs\u00f6ka men det var l\u00e5ngt ifr\u00e5n sj\u00e4lvklart att det skulle g\u00e5. Jag kommer ih\u00e5g tydligt hur vi resonerade. “Vi vill verkligen men vi f\u00e5r ta en dag i taget och se vart det leder.”<\/p>\n

Christine funderar och l\u00e4gger d\u00e4refter till:<\/p>\n

\u2013 Man f\u00e5r en syn p\u00e5 sig sj\u00e4lv och andra p\u00e5 ett annat s\u00e4tt n\u00e4r man g\u00e5r igenom n\u00e5got s\u00e5dant h\u00e4r. Man l\u00e4r sig mycket. Det kan vara sm\u00e4rtsamt att se sina skuggsidor men ocks\u00e5 l\u00e4rorikt.<\/p>\n

Carl om sin sjukdom:\u00a0Det var som en mardr\u00f6m<\/strong><\/p>\n

“Jag minns allt ganska v\u00e4l men jag har f\u00e5tt r\u00e4tt mycket distans till det. Det \u00e4r fascinerande hur det kan bli. Allt du t\u00e4nker blir verkligt. Det \u00e4r lite som att dr\u00f6mma hela tiden, fast du \u00e4r vaken. I mitt fall var det en mardr\u00f6m.<\/p>\n

Jag trodde att allt som h\u00e4nde var iscensatt f\u00f6r min skull, att m\u00e4nniskorna p\u00e5 \u00adavdelningen d\u00e4r jag var inlagd var sk\u00e5despelare. Jag kommer ih\u00e5g att jag \u00adtittade ut genom f\u00f6nstret, det regnade och jag \u00adundrade:<\/p>\n

‘Hur g\u00f6r de f\u00f6r att f\u00e5 det att regna?’<\/p>\n

Men mina vanf\u00f6rest\u00e4llningar \u00e4ndrades hela tiden. Jag trodde att medicinerna gjorde att folk kunde l\u00e4sa mina tankar. Var jag \u00e4n var s\u00e5 var jag livr\u00e4dd men mest \u00e5ngest hade jag hemma. Jag trodde att det skulle h\u00e4nda min familj n\u00e5got. Allt jag gjorde skulle f\u00e5 \u00adkonsekvenser f\u00f6r andra.<\/p>\n

Idag m\u00e5r jag b\u00e4ttre. Det funkar bra med de \u00admediciner jag tar nu. N\u00e4r du dr\u00f6mt en mardr\u00f6m vill du ber\u00e4tta om det \u2013 men du vill inte tillbaka dit.”<\/p>\n

\n

\n\t\tVad \u00e4r psykos?\t<\/h4>\n<\/p>\n

En psykos kan vara korta psykotiska episoder men i andra fall långvariga. De kan komma plötsligt eller utvecklas under en längre tid. De vanligaste symtomen är vanföreställningar och hallucinationer – man tolkar verkligheten på ett felaktigt sätt. Ibland beror en psykos på en så kallad psykossjukdom – ­exempelvis schizofreni – men inte alltid. Till exempel kan en ­traumatisk händelse, mycket stress eller en sjukdom vara utlösande för tillståndet.<\/p>\n<\/p>\n

<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

F\u00f6r Christine och Johan Engstr\u00f6m var det b\u00e5de surrealistiskt och skr\u00e4mmande att se sonen Carl drabbas av en psykos. N\u00e4r l\u00e4get blev akut kunde de inte sova p\u00e5 grund av oron och relationen st\u00e4lldes p\u00e5 sv\u00e5ra prov.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":666872,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[153],"tags":[],"class_list":["post-666871","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-artiklar"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-13 15:00:43","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/666871","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=666871"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/666871\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/666872"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=666871"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=666871"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=666871"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}