{"id":647277,"date":"2013-09-30T08:00:00","date_gmt":"2013-09-30T08:00:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/medicin\/20130930\/jag-har-kampat-lange-med-cancern-men-nu-atervander-jag-till-livet\/"},"modified":"2016-05-15T14:49:47","modified_gmt":"2016-05-15T14:49:47","slug":"jag-har-kampat-lange-med-cancern-men-nu-atervander-jag-till-livet","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/medicin\/20130930\/jag-har-kampat-lange-med-cancern-men-nu-atervander-jag-till-livet\/","title":{"rendered":"Jag har k\u00e4mpat l\u00e4nge med cancern \u2013 men nu \u00e5terv\u00e4nder jag till livet!"},"content":{"rendered":"
\n

\n\t\tRosa bandet\t<\/h4>\n<\/p>\n
\n

Cancerfondens Rosa bandet-kampanj genomf\u00f6rs under oktober m\u00e5nad varje \u00e5r med syfte att finansiera cancerforskning, sprida kunskap om br\u00f6stcancer och driva opinion. Kampanjen i \u00e5r genomf\u00f6rs f\u00f6r elfte g\u00e5ngen i rad. Mellan den 1-31 oktober f\u00e4rgas hela Sverige rosa med hj\u00e4lp av f\u00f6retag, f\u00f6reningar och privatpersoner som vill engagera sig i kampen mot br\u00f6stcancer. Antalet br\u00f6stcancerdiagnoser i Sverige \u00f6kar, men samtidigt blir de som \u00f6verlever allt fler.<\/p>\n

\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n

\n
\n

\"Jag<\/p>\n

Lisa med sina barn, fr\u00e5n v\u00e4nster Maya, Max och M\u00e5ns. Plus borderterriern Vimsan.<\/span><\/p>\n

 <\/p>\n

Lisa H\u00f6ines mamma var bara 52 \u00e5r n\u00e4r cancern 1994 tog hennes liv. Tomrummet efter modern k\u00e4ndes som ett stort, svart h\u00e5l.<\/p>\n

\u2002Men det skulle bli v\u00e4rre. Mycket v\u00e4rre.<\/p>\n

\u2002F\u00f6rst nu, efter n\u00e4stan tjugo \u00e5r d\u00e4r hon kastats handl\u00f6st mellan f\u00f6rtvivlan och hopp och pl\u00e5gsamma ingrepp, tycker hon att hon har landat. Att hon \u00e4ntligen kan se fram\u00e5t och bygga en framtid f\u00f6r sig och sina tre barn M\u00e5ns, 21 \u00e5r, Maya, 15, och Max, 13.<\/p>\n

\u2002Vi tr\u00e4ffas p\u00e5 Studio Aktiverum i Helsingborg, gymmet d\u00e4r hon k\u00e4mpat sig fram till sitt nya, starka liv. Lisa \u00e4r 50 \u00e5r, smal och v\u00e4ltr\u00e4nad med ett vitt leende som lyser upp ansiktet.<\/p>\n

\u2013\u2002\u00c5ret efter att mamma d\u00f6tt k\u00e4nde jag n\u00e5gonting i mitt ena br\u00f6st, en annorlunda f\u00f6rh\u00e5rdnad, ber\u00e4ttar hon n\u00e4r vi slagit oss ner i gymmets kaf\u00e9h\u00f6rna med varsin kopp rykande kaffe.<\/p>\n

\u2002Lisa l\u00e5ter blicken vandra ut genom f\u00f6nstret, och skickar minnet tillbaka till de sv\u00e5ra \u00e5ren hon helst ville gl\u00f6mma. Men hon vill \u00e4nd\u00e5 dela med sig av sina upplevelser f\u00f6r att med sin historia kanske kunna hj\u00e4lpa n\u00e5gon annan som just nu st\u00e5r ensam och r\u00e4dd inf\u00f6r besked om sjukdom. Visa att det finns ljus ocks\u00e5 mitt i det m\u00f6rka.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag trodde aldrig att det kunde vara br\u00f6stcancer. Jag var ju s\u00e5 ung, bara 32 \u00e5r och sm\u00e5barnsmamma. Men jag gick \u00e4nd\u00e5 till lasarettet h\u00e4r i Helsingborg f\u00f6r att kolla kn\u00f6len.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Jag<\/p>\n

Lisa H\u00f6ines tr\u00e4nar n\u00e4stan varje dag p\u00e5 gymmet i Helsingborg f\u00f6r att bygga upp sin kropp efter br\u00f6stcancern. Hennes personliga tr\u00e4nare \u00e4r Annica Johnsson.<\/span><\/p>\n

 <\/p>\n

Fick ett brev<\/strong><\/p>\n

L\u00e4karen som unders\u00f6kte henne och som tittade p\u00e5 mammografibilderna trodde ocks\u00e5 att det var en ofarlig cysta, men f\u00f6r s\u00e4kerhets skull ville han g\u00f6ra en biopsi, ta ett v\u00e4vnadsprov.<\/p>\n

\u2013\u2002Provtagningen k\u00e4ndes inte alls och jag t\u00e4nkte inte mer p\u00e5 saken. Men n\u00e5gra dagar senare fick jag ett brev med en kallelse att jag skulle komma tillbaka. Jag b\u00f6rjade ana att n\u00e5got var fel, men var \u00e4nd\u00e5 helt of\u00f6rberedd n\u00e4r doktorn satte sig ner framf\u00f6r mig och utan omsvep sa att jag hade cancer!<\/p>\n

\u2013\u2002Jag blev alldeles kall. Min son M\u00e5ns var bara tv\u00e5 \u00e5r och nu skulle jag allts\u00e5 d\u00f6\u2026<\/p>\n

\u2002Lisa st\u00e4ngde av sig helt, det enda som snurrade i hennes huvud var tankarna p\u00e5 begravningen och hur hon b\u00e4st kunde ordna f\u00f6r sin lille son<\/p>\n

\u2002Men verkligheten tog tag i henne. L\u00e4karna besl\u00f6t att hela det sjuka br\u00f6stet m\u00e5ste opereras bort och n\u00e4r omr\u00e5det s\u00e5 sm\u00e5ningom l\u00e4kt skulle man bygga upp ett nytt br\u00f6st med hj\u00e4lp av en expanderprotes.<\/p>\n

\u2013\u2002Med tiden kunde jag se hur det nya br\u00f6stet v\u00e4xte fram allt eftersom protesen fylldes och huden t\u00e4njdes ut. Nu skulle jag kanske kunna l\u00e4gga det jobbiga bakom mig.<\/p>\n

\u2002D\u00e5 kom n\u00e4sta sm\u00e4ll! Och den h\u00e4r g\u00e5ngen h\u00e4ngde Lisas liv p\u00e5 en tunn tr\u00e5d.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag jobbade p\u00e5 djursjukhuset h\u00e4r i Helsingborg och en dag 1996 blev jag sparkad av en h\u00e4st. En j\u00e4tteh\u00e5rd spark rakt \u00f6ver br\u00f6stkorgen. Sparken var s\u00e5 kraftig att det nya br\u00f6stet och alla muskler runt omkring gick s\u00f6nder.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag gjorde n\u00e5gra tafatta f\u00f6rs\u00f6k att \u00e5terst\u00e4lla br\u00f6stet med plastikkirurgi, men det lyckades inte. Det fanns inget att bygga p\u00e5, fick jag veta.<\/p>\n

\u2002Under flera sv\u00e5ra \u00e5r var de nu tre barnen hennes livlina, hennes enda gl\u00e4dje. Men inom henne v\u00e4xte \u00e5ngesten. Hon ville ju leva, ville f\u00e5 k\u00e4nna sig som kvinna, m\u00f6ta uppskattning, f\u00e5 vara omh\u00e4ndertagen och liten ibland.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Jag<\/strong><\/p>\n

En ny metod<\/strong><\/p>\n

Men efter flera \u00e5r av tyst inre kaos h\u00e4nde n\u00e5got som om igen v\u00e4ckte Lisas hopp. Ist\u00e4llet f\u00f6r att komma till den doktor som tidigare haft hand om henne, hamnade hon hos en annan doktor p\u00e5 lasarettet i Kristianstad. Efter unders\u00f6kningen ringde han upp henne och ber\u00e4ttade att han tagit kontakt med en svensk, v\u00e4rldsber\u00f6md kirurg, som kunde lappa ihop \u00e4ven mycket sv\u00e5rt skadade patienter. Kirurgen, som \u00e4r bosatt i Boston, h\u00e4mtades hem till Sverige och i b\u00f6rjan av 2010 l\u00e5g Lisa om igen p\u00e5 operationsbordet.<\/p>\n

\u2002I en serie operationer byggdes hennes s\u00f6ndertrasade br\u00f6st upp med en ny och unik metod.<\/p>\n

\u2013\u2002Det han gjorde var att steg f\u00f6r steg dra upp de ytliga bukmusklerna \u00f6ver br\u00f6stkorgen och skapa ett br\u00f6st av musklerna.<\/p>\n

\u2013\u2002Allt lyckades ocks\u00e5 och jag k\u00e4nde att jag b\u00f6rjade leva igen. B\u00f6rjade tro p\u00e5 mig sj\u00e4lv. Folk sa att jag str\u00e5lade och det var just s\u00e5 som jag k\u00e4nde mig. Str\u00e5lande. Och hel.<\/p>\n

\u2002Lisa beskriver det som att hon klev upp ur soffan. Hon b\u00f6rjade ta hand om sig sj\u00e4lv p\u00e5 allvar, sk\u00f6tte sin h\u00e4lsa och sin kropp och levde ett lyckligt mammaliv.<\/p>\n

\u2002Men \u00e4n var inte slaget vunnet f\u00f6r Lisa. Efter en rutinkontroll i b\u00f6rjan av 2012 av det br\u00f6st man trodde var friskt, blev hon om igen kallad f\u00f6r \u00e5terbes\u00f6k och biopsi.<\/p>\n

\u2013\u2002N\u00e4r brevet kom i brevl\u00e5dan fr\u00f6s jag till is. Jag visste inte hur allvarligt det var, bara att n\u00e5got var v\u00e4ldigt, v\u00e4ldigt fel.<\/p>\n

\u2013\u2002Och sedan \u2013 samma scen som f\u00f6rsta g\u00e5ngen! Samma sjukhus. Samma rum. L\u00e4karen p\u00e5 stolen framf\u00f6r mig, hans \u00f6gon och hans ord. Br\u00f6stcancer! Br\u00f6stet m\u00e5ste bort.<\/p>\n

\u2002Minnet av den d\u00e4r dagen p\u00e5 lasarettet \u00e4r fortfarande ett s\u00e5r inom henne.<\/p>\n

\u2013\u2002D\u00e5 f\u00f6ll jag! Allt jag byggt upp av ljus framtid slets fr\u00e5n mig! Jag fick en v\u00e5ldsam \u00e5ngest, kunde inte ens st\u00e5 p\u00e5 benen.<\/p>\n

 <\/p>\n

Inte dolt n\u00e5gonting<\/strong><\/p>\n

Dagarna som f\u00f6ljde medan Lisa v\u00e4ntade p\u00e5 operationen har hon knappt n\u00e5gra minnen fr\u00e5n. \u00c5ngesten d\u00e5nade inom henne. Hur skulle det g\u00e5 f\u00f6r hennes barn om hon inte \u00f6verlevde?<\/p>\n

\u2013\u2002Jag opererades p\u00e5 Kristianstads lasarett v\u00e5ren 2012 och min goda v\u00e4n Jessica var med. Det k\u00e4ndes tryggt och barnen var ocks\u00e5 v\u00e4l omh\u00e4ndertagna hos mina v\u00e4nner.<\/p>\n

\u2002Men cancern hade dessutom spritt sig till lymfk\u00f6rtlar, s\u00e5 hon m\u00e5ste g\u00e5 igenom en flera m\u00e5nader l\u00e5ng och kr\u00e4vande cellgiftsbehandling.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag har inte f\u00f6rs\u00f6kt d\u00f6lja min sjukdom eller mina k\u00e4nslor f\u00f6r mina barn. Det \u00e4r viktigt, tror jag, att barn ocks\u00e5 f\u00e5r se att f\u00f6r\u00e4ldrar kan vara nedst\u00e4mda och tr\u00f6tta. Jag har ber\u00e4ttat allt jag vetat, alla fakta, d\u00e4remot inte om alla mina oroliga tankar. De har tagit det v\u00e4ldigt bra och vi har funnits f\u00f6r varandra n\u00e4r det k\u00e4nts tungt. Vi har gr\u00e5tit, skrattat, svurit, sjungit och dansat hysteriskt.<\/p>\n

\u2013\u2002Det har varit en j\u00e4ttetuff tid b\u00e5de fysiskt, psykiskt och inte minst ekonomiskt f\u00f6r oss, men jag har fullt fokus p\u00e5 att \u00e5terv\u00e4nda b\u00e5de till jobbet och till livet!<\/p>\n

 <\/p>\n

LISA H\u00d6INE<\/strong><\/p>\n

\u00c5LDER:<\/strong> 50 \u00e5r<\/p>\n

BOR: <\/strong>I Helsingborg.<\/p>\n

FAMILJ:<\/strong> Barnen M\u00e5ns, 21 \u00e5r, Maya, 15, och Max, 13.<\/p>\n

G\u00d6R: <\/strong>Arbetar deltid p\u00e5 Helsingborgs djursjukhus och Flyinge stuteri. Bygger upp en framtid f\u00f6r sig och sina barn.<\/p>\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

\u2013\u2002N\u00e4r brevet kom fr\u00f6s jag till is, s\u00e4ger Lina H\u00f6ine. Vid det laget hade hon redan besegrat cancern en g\u00e5ng och f\u00e5tt sitt nya protesbr\u00f6st s\u00f6ndersparkat av en h\u00e4st. Nu kallades hon i ett brev till ny unders\u00f6kning f\u00f6r kn\u00f6lar i det andra br\u00f6stet\u2026<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":647278,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[123],"tags":[84],"class_list":["post-647277","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-medicin","tag-medicin-och-halsa"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-11 06:58:59","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/647277","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=647277"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/647277\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/647278"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=647277"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=647277"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=647277"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}