{"id":626825,"date":"2014-01-16T08:00:00","date_gmt":"2014-01-16T08:00:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20140116\/tomas-ledin-jag-ville-halsa-pa-i-min-barndom-innan-det-var-for-sent\/"},"modified":"2016-05-14T23:03:01","modified_gmt":"2016-05-14T23:03:01","slug":"tomas-ledin-jag-ville-halsa-pa-i-min-barndom-innan-det-var-for-sent","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20140116\/tomas-ledin-jag-ville-halsa-pa-i-min-barndom-innan-det-var-for-sent\/","title":{"rendered":"Tomas Ledin: Jag ville h\u00e4lsa p\u00e5 i min barndom – innan det var f\u00f6r sent!"},"content":{"rendered":"
\n

\n\t\tDet visste du inte\u2026\t<\/h4>\n<\/p>\n
\n

\u2026Tomas bar instrumenten n\u00e4r Jimi Hendrix spelade i Sandviken och hade m\u00f6jlighet att ta en bild av dem tillsammans \u2013 men t\u00e4nkte aldrig p\u00e5 det!<\/p>\n

\u2026ang\u00e5ende proggr\u00f6relsen: “Jag k\u00e4nde mig utesluten f\u00f6r att jag l\u00e5g p\u00e5 fel skivbolag och sj\u00f6ng p\u00e5 ett imperialistiskt spr\u00e5k. Jag minns att jag sj\u00e4lv ringde en g\u00e5ng och bad om att f\u00e5 komma och spela p\u00e5 en festival, men jag var inte v\u00e4lkommen\u2026”<\/p>\n

\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n

\n
\n

\"Tomas<\/p>\n

\u00c5DALEN 14 MAJ 1931.<\/strong> “Farfar g\u00e5r h\u00e4r i b\u00f6rjan n\u00e5gonstans. Det kanske \u00e4r en skr\u00f6na, men farfar har alltid sagt att den f\u00f6rste mannen som sk\u00f6ts gick i ledet precis framf\u00f6r honom. Pappa och hans storasyster Ingrid \u00e4r tv\u00e5 av barnen i f\u00f6rgrunden som tittar stor\u00f6gt p\u00e5 t\u00e5get. Jag fr\u00e5gade honom nyligen men han minns inte vilket av barnen som \u00e4r han. Storasyster Ingrid hade d\u00e4remot full koll p\u00e5 vilka barnen var.”Bilden \u00e4r tagen strax f\u00f6re klockan 15 den 14 maj 1931 innan det n\u00e5dde f\u00e4rjel\u00e4get i Lunde. N\u00e5gra minuter senare l\u00e5g fem m\u00e4nniskor d\u00f6da och lika m\u00e5nga s\u00e5rade.<\/p>\n

 <\/p>\n

Det h\u00e4r \u00e4r nerf\u00f6r backen mot \u00c5ngerman\u00e4lven, s\u00e4ger Tomas Ledin och studerar den suddiga fotostatkopian av demonstrationst\u00e5get i \u00c5dalen 1931 d\u00e4r fem arbetare sk\u00f6ts ihj\u00e4l av milit\u00e4ren. Det var d\u00e4r s\u00e5gverket, Str\u00f6msn\u00e4s, l\u00e5g. T\u00e5get kom fr\u00e5n Folkets Hus i Fr\u00e5n\u00f6, n\u00e5gra kilometer bort. Farfar g\u00e5r i b\u00f6rjan av t\u00e5get n\u00e5gonstans, och f\u00f6re dem g\u00e5r en bl\u00e5sorkester som inte \u00e4r med p\u00e5 bilden. Farfar har alltid sagt att den f\u00f6rste mannen som sk\u00f6ts gick i ledet precis framf\u00f6r honom.<\/p>\n

I f\u00f6rgrunden p\u00e5 det ber\u00f6mda fotot ser man n\u00e5gra barn som stor\u00f6gt tittar p\u00e5 t\u00e5get. En av pojkarna \u00e4r Tomas pappa Folke, en av flickorna hans faster Ingrid.<\/p>\n

\u2013\u2002N\u00e4r pappa var liten bodde familjen i en kasern l\u00e4ngre ner i backen, men det jag minns \u00e4r att farmor och farfar bodde i ett hus som l\u00e5g precis h\u00e4r, s\u00e4ger Tomas och pekar i utkanten av bilden. D\u00e4r fick de bo som var viktigast f\u00f6r s\u00e5gverket \u2013 de som jobbade p\u00e5 kontoret och de duktigaste arbetarna. Farfar var specialist p\u00e5 att f\u00e5 ut mest plank ur en tr\u00e4dstam, och det var naturligtvis en enorm tillg\u00e5ng.<\/p>\n

N\u00e4r familjen Ledin b\u00f6rjade lasta sin Amazon full med ungar och sommarkl\u00e4der och k\u00f6ra de 328 kilometerna fr\u00e5n Sandviken, d\u00e4r Tomas v\u00e4xte upp, till farmor och farfar i L\u00f6vvik var \u00c5dalens guldrusch med s\u00e5g-vid-s\u00e5g-jag-s\u00e5g \u00f6ver f\u00f6r l\u00e4nge sedan.<\/p>\n

\u2013\u2002Men jag minns flottningen, s\u00e4ger Tomas. Den var kvar l\u00e5ngt in p\u00e5 1960-talet. Fiskarpojkarna som bodde p\u00e5 \u00f6n jobbade med flottning, fiske och lite jordbruk p\u00e5 somrarna och p\u00e5 vintrarna var de i skogen.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Tomas<\/p>\n

Minnena fr\u00e5n barndomssomrarna i \u00c5dalen har blivit till s\u00e5ngerna p\u00e5 Tomas nya album H\u00f6ga kusten, en annorlunda Ledin-platta.<\/p>\n

 <\/p>\n

Annorlunda platta<\/strong><\/p>\n

Minnena fr\u00e5n barndomssomrarna i \u00c5dalen har blivit till s\u00e5ngerna p\u00e5 Tomas nya album H\u00f6ga kusten, en annorlunda platta \u2013 inte bara p\u00e5 grund av den musikaliska inramningen med akustiska gitarrer, dragspel, fiol, nyckelharpa och banjo utan ocks\u00e5 p\u00e5 grund av alla ber\u00e4ttelser.<\/p>\n

\u2013\u2002En s\u00e5ng Balladen om kapten Magnus Berlin \u00e4r ju en mycket tidig Bob Dylan, med den talade inledningen och ber\u00e4ttelsen som h\u00e5ller samman l\u00e5ten.<\/p>\n

Och det \u00e4r ber\u00e4ttelser som man minns. Om Tomas f\u00f6r\u00e4ldral\u00f6sa farfar som auktionerades ut till den bonde som ville ha minst betalt f\u00f6r honom p\u00e5 torget i H\u00e4rn\u00f6sand som \u00e5tta\u00e5ring och som fick sova i ladug\u00e5rden tillsammans med djuren. Om hans viljestarka farmor som best\u00e4mt sig f\u00f6r att barnen skulle ha en utbildning \u2013 kosta vad det kosta ville.<\/p>\n

\u2013\u2002Disponenten p\u00e5 s\u00e5gverket hade ett stipendium men det g\u00e4llde bara f\u00f6r kontorspersonalens barn, s\u00e4ger Tomas. Inte f\u00f6r vanliga arbetarungar. D\u00e5 gick hon till en farbror, den ende i familjen som hade tillr\u00e4ckligt god ekonomi f\u00f6r att l\u00e5na ut pengar, och satte sin pension som pant f\u00f6r l\u00e5net.<\/p>\n

Tomas ler.<\/p>\n

\u2013\u2002Farmor var en v\u00e4ldigt beg\u00e5vad kvinna \u2013 och viljestark. J\u00e4drar\u2026 B\u00e5de tobaken och spriten \u00e5kte ut ur huset! Och farfar var foglig och st\u00e4llde upp p\u00e5 att arbeta och dra in slantar. Farmor var socialdemokrat, med i kvinnof\u00f6rbundet och sj\u00f6ng i deras k\u00f6r. P\u00e5 den tiden fanns det en v\u00e4l formulerad ideologi \u2013 idag \u00e4r det mer strategi i partipolitiken. Pappa \u00e4r v\u00e4ldigt stolt \u00f6ver sina f\u00f6r\u00e4ldrar n\u00e4r han pratar om dem och jag blir ocks\u00e5 imponerad. Fast jag minns mest farmor som en stor, varm famn.<\/p>\n

En famn som f\u00e5r sin hyllning i l\u00e5ten O\u00e4ten, en blivande visklassiker.<\/p>\n

\u2013\u2002Den var med redan i f\u00f6rest\u00e4llningen Showtime. Jag sj\u00f6ng den 204 g\u00e5nger och hade en klump i halsen varje kv\u00e4ll, faktiskt.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Tomas<\/p>\n

Faster Ingrid.<\/strong> “Hon blev ju l\u00e4rare, precis som pappa. Det var bland det finaste man kunde bli n\u00e4r man kom fr\u00e5n arbetarklass p\u00e5 den tiden. Det var ett kall. Farmor var v\u00e4ldigt m\u00e5lmedveten och best\u00e4mde tidigt att barnen skulle l\u00e4sa vidare. Hon kastade ut tobaken och spriten ur huset och farfar var foglig och st\u00e4llde upp med att arbeta och dra in pengar”<\/p>\n

 <\/p>\n

Gick bra f\u00f6r barnen<\/strong><\/p>\n

Tomas minns sina farf\u00f6r\u00e4ldrars stolthet \u00f6ver att det g\u00e5tt s\u00e5 bra f\u00f6r deras barn.<\/p>\n

\u2013\u2002Faster Ingrid som blev l\u00e4rarinna och pappa Folke som blev rektor. Att bli l\u00e4rare p\u00e5 den tiden var som att bli pr\u00e4st \u2013 det var ett kall. Man skulle utbilda folket, bygga folkhemmet. Jag minns n\u00e4r pappa blev rektor p\u00e5 tidigt 1960-tal. Varenda g\u00e5ng sl\u00e4kten tr\u00e4ffades s\u00e5 pratades det om detta och firades.<\/p>\n

Tomas mamma, som ocks\u00e5 \u00e4r l\u00e4rare, kommer fr\u00e5n Mogata p\u00e5 Vikbolandet i n\u00e4rheten av S\u00f6derk\u00f6ping.<\/p>\n

\u2013\u2002Vi var inte d\u00e4r lika mycket som p\u00e5 H\u00f6ga kusten och jag tror det delvis berodde p\u00e5 det enkla faktum att min mor gjorde en sorts revolt mot sin bakgrund. Hon skulle inte heller f\u00e5 utbilda sig. En bonnj\u00e4nta skulle hitta en blivande bonde att gifta sig med och s\u00e5 var det inte mer med det. Det ans\u00e5gs bara vara bortkastad tid och pengar att l\u00e4sa vidare.<\/p>\n

Tomas b\u00f6rjade skriva l\u00e5tarna till cd:n H\u00f6ga kusten redan f\u00f6r \u00e5tta \u00e5r sedan.<\/p>\n

\u2013\u2002N\u00e4r jag var d\u00e4r uppe t\u00e4nkte jag, det m\u00e5ste finnas l\u00e5tar att h\u00e4mta h\u00e4r. N\u00e4r jag satte mig ner och skrev blev det v\u00e4ldigt mycket barndom, minnen och m\u00e4nniskor. Det var v\u00e4ldigt lustfyllt, l\u00e5tarna kom l\u00e4tt. Barndomen och ton\u00e5ren pr\u00e4glar en mycket mer \u00e4n man tror. Jag k\u00e4nner ju att jag \u00e4r Sandvikskille \u2013 jag har ju g\u00e5tt i skolan d\u00e4r sedan fj\u00e4rde klass \u2013 men samtidigt k\u00e4nner jag att jag har v\u00e4ldigt starka r\u00f6tter uppe i \u00c5dalen.<\/p>\n

“Jag ville h\u00e4lsa p\u00e5 i min barndom innan det var f\u00f6r sent, innan jag ligger d\u00e4r med n\u00e4san i v\u00e4dret” skriver Tomas Ledin i ett pressmeddelande. “F\u00f6r att ber\u00e4tta om allt det d\u00e4r som till slut blev jag.”<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Tomas<\/p>\n

ABORRFISKE. <\/strong>“H\u00e4r fiskas det abborre. Bilden \u00e4r fr\u00e5n 30-talet. Jag tror bilden \u00e4r tagen i “g\u00e4ddvika” cirka 20 minuters rodd ifr\u00e5n L\u00f6vvik. Bak i b\u00e5ten min faster Ingrid och min moster Tyra.”<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

Land i f\u00f6rvandling<\/strong><\/p>\n

Tomas s\u00e5nger \u00e4r inte bara en serie barndomsminnen. De \u00e4r ocks\u00e5 ber\u00e4ttelsen om ett land i f\u00f6rvandling \u2013 fr\u00e5n bondesamh\u00e4lle till industrisamh\u00e4lle och tj\u00e4nstemannasamh\u00e4lle.<\/p>\n

\u2013\u2002N\u00e4r jag skrivit l\u00e5tarna b\u00f6rjade jag t\u00e4nka att det kanske var alldeles f\u00f6r personligt, alldeles f\u00f6r privat men n\u00e4r jag b\u00f6rjade repetera med musikerna m\u00e4rkte jag att de k\u00e4nde igen sig. Alla b\u00f6rjade prata om hade egna liknande barndomsminnen \u2013 d\u00e5 k\u00e4nde jag att jag var p\u00e5 r\u00e4tt sp\u00e5r.<\/p>\n

M\u00e5nga av de v\u00e4rderingar Tomas har idag kommer fr\u00e5n ungdomen.<\/p>\n

\u2013\u2002De v\u00e4rderingar jag tog till mig n\u00e4r jag var 15-25 sitter djupt rotade i mig. B\u00e5de n\u00e4r det g\u00e4ller moralfr\u00e5gor och smak. Det \u00e4r d\u00e5 ens kompassriktning s\u00e4tts. Min v\u00e4rdegrund kommer mycket fr\u00e5n mina f\u00f6r\u00e4ldrar och farmor och farfar, men ocks\u00e5 fr\u00e5n \u00e5ret jag var i USA som stipendiat, 1969-70<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Tomas<\/p>\n

FARFAR JONAS FYLLER 60 \u00c5R.<\/strong> “H\u00e4r \u00e4r hela sl\u00e4kten samlad i Str\u00f6mn\u00e4s p\u00e5 farfars 60-\u00e5rsdag. L\u00e4ngst till v\u00e4nster st\u00e5r mina f\u00f6r\u00e4ldrar och barnen p\u00e5 bilden \u00e4r mina kusiner Staffan, Christina och Arne som ber\u00e4ttat v\u00e4ldigt mycket f\u00f6r mig om hur det var i \u00c5dalen f\u00f6rr. Jag intervjuade faster Ingrid ocks\u00e5, som \u00e4r nio \u00e5r \u00e4ldre \u00e4n min pappa.”<\/p>\n

 <\/p>\n

Tomas kom till USA f\u00f6r att studera konst \u2013 innan han l\u00e4mnade Sverige hade han redan haft en konstutst\u00e4llning d\u00e4r allt s\u00e5lts slut. Men i Omaha, Nebraska, tog musiken \u00f6ver.<\/p>\n

\u2013\u2002Det h\u00e4nder att jag g\u00e5r och k\u00f6per n\u00e5gra dukar och best\u00e4mmer mig f\u00f6r att b\u00f6rja m\u00e5la igen, men det h\u00e4nder ingenting. Jag tror jag \u00e4r lite r\u00e4dd f\u00f6r m\u00e5landet.<\/p>\n

I st\u00e4llet f\u00f6r att m\u00e5la b\u00f6rjade han spela ute p\u00e5 coffee houses tillsammans med sonen i familjen han bodde hos, Scot Marshall. De spelade Bob Dylan, Creedence Clearwater Revival, James Taylor, Neil Young och Joni Mitchell \u2013 och ibland lyckades Tomas peta in en egen l\u00e5t.<\/p>\n

\u2013\u2002Bara det faktum att ingen buade eller reste sig och gick var ju en framg\u00e5ng. Jag tror det var d\u00e4r min egen bild av vem jag \u00e4r formades \u2013 jag \u00e4r en kille som skriver och sjunger l\u00e5tar. Det var viktigare \u00e4n att ta sig genom gymnasiet.<\/p>\n

USA 1969 var ett land i uppror.<\/p>\n

\u2013\u2002Det var v\u00e4ldigt laddat! Ungdomsgenerationen mot f\u00f6r\u00e4ldragenerationen. Scott och jag var emot Vietnamn-kriget \u2013 hans f\u00f6r\u00e4ldrar var f\u00f6r. Politik, musik, livsstil och mode. Allting h\u00e4ngde ihop \u2013 och det gick rakt in i blodet p\u00e5 mig.<\/p>\n

\u00c5terkomsten till Sverige och lilla Sandviken blev en chock.<\/p>\n

\u2013\u2002Det var en fruktansv\u00e4rt sv\u00e5r omst\u00e4llning. Jag var helt amerikaniserad. N\u00e4r mina f\u00f6r\u00e4ldrar v\u00e4ckte mig p\u00e5 morgonen pratade jag engelska med dem. Jag dr\u00f6mde p\u00e5 engelska och n\u00e4r jag skulle debattera n\u00e5got i skolan m\u00e4rkte jag inte n\u00e4r jag bytte spr\u00e5k \u2013 pl\u00f6tsligt skrattade hela klassen och jag f\u00f6rstod inte varf\u00f6r.<\/p>\n

\u2013\u2002N\u00e4r alla mina kompisar var p\u00e5 college och pluggade vidare skulle jag b\u00f6rja om \u2013 g\u00e5 gymnasiet en g\u00e5ng till. Det var tufft. I efterhand tror jag att musiken blev det verktyg jag beh\u00f6vde f\u00f6r att kunna hantera situationen. Jag satt hemma och skrev l\u00e5tar och d\u00e5 var jag i USA \u2013 i mitt pojkrum.<\/p>\n

L\u00e5tarna blev s\u00e5 sm\u00e5ningom debutskivan Restless mind.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Tomas<\/p>\n

 FISKAF\u00c4NGE P\u00c5 30-TALET<\/strong>. “Det h\u00e4r \u00e4r min pappa Folke som liten grabb tillsammans med gammelmorfar Eric och farbror Nordlander. Bilden \u00e4r tagen i Harsvika som ligger ut mot havet, inte l\u00e5ngt fr\u00e5n farfar och farmors sommarstuga i L\u00f6vvik.”<\/p>\n

 <\/p>\n

Lyckligt lottad<\/strong><\/p>\n

Han ber\u00e4ttar om ett samtal han nyligen hade med en n\u00e5gra \u00e5r \u00e4ldre kompis.<\/p>\n

\u2013\u2002Vi pratade om hur fantastiskt lyckligt lottade vi \u00e4r. Men f\u00f6r att kunna njuta ordentligt av livet m\u00e5ste man ocks\u00e5 titta bak\u00e5t. N\u00e4r jag jobbat med det h\u00e4r albumet har jag funderat b\u00e5de en och tv\u00e5 g\u00e5nger \u00f6ver den resa vi gjort \u2013 f\u00f6r hundra \u00e5r sedan bodde min farfar som gratis arbetskraft bland husdjuren p\u00e5 en bondg\u00e5rd utanf\u00f6r H\u00e4rn\u00f6sand. N\u00e4r jag t\u00e4nker p\u00e5 resan han gjorde och hur min far fortsatte och drivkraften vi haft att hela tiden, viljan att ta oss n\u00e5gonstans \u2013 det \u00e4r h\u00e4ftigt!<\/p>\n

Han tystnar ett \u00f6gonblick.<\/p>\n

\u2013\u2002Vi \u00e4r m\u00e5nga som har gjort den resan. Om vi tittar tv\u00e5 generationer tillbaka p\u00e5 hur Sverige s\u00e5g ut d\u00e5 och hur Sverige ser ut idag. Ibland kan jag k\u00e4nna n\u00e4r man pratar om arbetsl\u00f6shet, mots\u00e4ttningar och problem idag \u2013 ja visst, det finns stora problem. Men samtidigt \u2013 vilken otrolig f\u00f6rflyttning vi tillsammans har gjort i Sverige! Det \u00e4r helt enast\u00e5ende \u2013 och det ska man ocks\u00e5 v\u00e4rdera.<\/p>\n

Som 60 plus har Tomas blivit mer noggrann med sin tid.<\/p>\n

\u2013\u2002Man blir ju medveten om att tiden \u00e4r utm\u00e4tt. D\u00e5 b\u00f6rjar man fr\u00e5ga sig, vad vill jag g\u00f6ra? Vad \u00e4r det som \u00e4r viktigt? Det \u00e4r inte s\u00e5 m\u00e5nga nya plattor och turn\u00e9er som ryms i ens liv l\u00e4ngre. Det finns naturligtvis n\u00e5got sorglig \u00f6ver det, men samtidigt g\u00f6r det mig mer fokuserad.<\/p>\n

Risken \u00e4r att tempot blir f\u00f6r h\u00f6gt.<\/p>\n

\u2013\u2002Jo, s\u00e4ger han. Jag kan k\u00e4nna det \u2013 min fru Marie \u00e4r p\u00e5 mig hela tiden\u2026<\/p>\n

 <\/p>\n

Personligt<\/strong><\/p>\n

Namn:<\/strong> Tomas Folke Jonas Ledin.<\/p>\n

\u00c5lder:<\/strong> 61 \u00e5r.<\/p>\n

Familj: <\/strong>Hustrun Marie och s\u00f6nerna John, 25 och Theo, 21.<\/p>\n

Bor:<\/strong> I l\u00e4genhet p\u00e5 \u00d6stermalm och hus i Stockholms sk\u00e4rg\u00e5rd<\/p>\n

Aktuell:<\/strong> Nya cd:n H\u00f6ga kusten. <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

\"Tomas<\/p>\n

Tomas Ledin tillsammans med sina f\u00f6r\u00e4ldrar Margareta och Folke.<\/p>\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

N\u00e4r Tomas Ledin passerade 60 ins\u00e5g han att antalet turneringar och plattor som fanns kvar att g\u00f6ra var begr\u00e4nsade. \u2013\u2002 Det finns naturligtvis n\u00e5got sorglig \u00f6ver det, men samtidigt g\u00f6r det mig mer fokuserad. Resultatet av funderingarna blev att \u00e5terv\u00e4nde till sina r\u00f6tter p\u00e5 H\u00f6ga kusten.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":626826,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[82],"tags":[87],"class_list":["post-626825","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-manniskor","tag-reportage"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-11 06:53:38","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/626825","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=626825"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/626825\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/626826"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=626825"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=626825"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=626825"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}