{"id":625200,"date":"2015-04-27T07:00:00","date_gmt":"2015-04-27T07:00:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20150427\/efter-drygt-40-dagars-fangenskap-blev-niclas-och-magnus-fria\/"},"modified":"2016-05-15T00:12:19","modified_gmt":"2016-05-15T00:12:19","slug":"efter-drygt-40-dagars-fangenskap-blev-niclas-och-magnus-fria","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20150427\/efter-drygt-40-dagars-fangenskap-blev-niclas-och-magnus-fria\/","title":{"rendered":"Efter drygt 40 dagars f\u00e5ngenskap blev Niclas och Magnus fria"},"content":{"rendered":"
\n

\n\t\tPersonligt\t<\/h4>\n<\/p>\n
\n

Personligt<\/p>\n

Namn: Magnus Falkehed.<\/p>\n

\u00c5lder: 47 \u00e5r.<\/p>\n

Bor: I Paris.<\/p>\n

Familj: Hustrun Florence, tvillingd\u00f6ttrarna Emma och Juliette, 17 \u00e5r.<\/p>\n

Yrke: Frilansande Paris-korrespondent. Arbetar i dag fr\u00e4mst f\u00f6r Dagens Nyheter.<\/p>\n

 <\/p>\n

Namn: Niclas Hammarstr\u00f6m.<\/p>\n

\u00c5lder: 45 \u00e5r.<\/p>\n

Bor: P\u00e5 Djur\u00f6 i Stockholms sk\u00e4rg\u00e5rd.<\/p>\n

Familj: Blivande hustrun Anna, s\u00f6nerna William, 16, Oscar, 14, och Carl Philip, 5.<\/p>\n

Yrke: Frilansande fotograf. Arbetar fr\u00e4mst f\u00f6r Aftonbladet och bildbyr\u00e5n Kontinent.<\/p>\n

 <\/p>\n

Aktuella: Med boken Idag ska vi inte d\u00f6 \u2013 f\u00e5ngar i krigets Syrien (Norstedts).<\/p>\n

\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n

\n
\n

\"Efter<\/p>\n

L\u00e4ttnad. Journalisterna Niclas Hammarstr\u00f6m and Magnus Falkehed har blivit frisl\u00e4ppta och mellanlandar p\u00e5 Beiruts flygplats i Libanon f\u00f6r vidare f\u00e4rd hem\u00e5t.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Magnus Falkeheds och Niclas Hammarstr\u00f6ms v\u00e4gar korsades f\u00f6rsta g\u00e5ngen d\u00e5 de v\u00e5ren 2013 gick en s\u00e4kerhetskurs f\u00f6r journalister som arbetar i konfliktomr\u00e5den. Under en av \u00f6vningarna skulle de l\u00e5tsas att de blivit bortf\u00f6rda och inl\u00e5sta i en k\u00e4llare. D\u00e4r de l\u00e5g t\u00e4tt intill varandra p\u00e5 golvet, f\u00f6r att h\u00e5lla borta kylan, togs det f\u00f6rsta steget till ett samarbete.<\/p>\n

\u2002Ett halv\u00e5r senare \u00e5kte Magnus och Niclas iv\u00e4g p\u00e5 sin f\u00f6rsta gemensamma reportageresa. Via Libanon tog de sig in i det krigsh\u00e4rjade Syrien inb\u00e4ddade i ett f\u00f6rband. Syftet med resan var att skildra civilbefolkningens situation. Vart de \u00e4n kom blev de p\u00e5minda om att de befann sig p\u00e5 en av jordens farligaste platser. En olycksb\u00e5dande k\u00e4nsla vilade \u00f6ver hela vistelsen och de best\u00e4mde sig att \u00e5terv\u00e4nda hem efter bara sex dagar i omr\u00e5det. Men p\u00e5 bilresan ut ur Syrien stoppades de av bev\u00e4pnade m\u00e4n.<\/p>\n

\u2013\u2002Direkt n\u00e4r jag s\u00e5g deras bil st\u00e5 \u00f6ver gatan och sp\u00e4rra v\u00e4gen f\u00f6r oss f\u00f6rstod jag att det var allvar. Jag \u00f6nskade att jag hade kunnat kn\u00e4ppa med fingrarna och bli osynlig. Under vapenhot tvingades vi f\u00f6lja med till m\u00e4nnens bil. Det var som att utifr\u00e5n bevittna en scen ur en film. Jag s\u00e5g hela mitt liv passera revy, ber\u00e4ttar Niclas.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Efter\u00d6gonbindlar<\/strong><\/p>\n

Med \u00f6gonbindlar f\u00f6rdes de till ett kallt och smutsigt rum, vars enda riktiga m\u00f6bel var en dubbels\u00e4ng. L\u00e5set vreds om och kidnappningen var d\u00e4rmed ett faktum. Magnus och Niclas fick bara l\u00e4mna rummet f\u00f6r sporadiska toalettbes\u00f6k. Lika sn\u00e5lt tilltagen var maten. Den serverades ofta i en hundsk\u00e5l som inte diskades mellan m\u00e5ltiderna.<\/p>\n

\u2002Magnus och Niclas ins\u00e5g att det enda de hade att luta sig emot var varandra.<\/p>\n

\u2013\u2002Det var helt avg\u00f6rande att ha n\u00e5gon i sin n\u00e4rhet som inte var fientligt inst\u00e4lld och kunde krama om en n\u00e4r tankarna blev f\u00f6r jobbiga. Niclas var ju den enda p\u00e5 hela st\u00e4llet som ville mig gott, konstaterar Magnus.<\/p>\n

\u2002Kidnapparna hotade att skjuta dem om de r\u00f6rde vid d\u00f6rren eller pratade med varandra. Alla samtal fick d\u00e4rf\u00f6r f\u00f6ras i viskande tonl\u00e4ge. Magnus och Niclas b\u00f6rjade omg\u00e5ende planera f\u00f6r en rymning genom rummets enda lilla f\u00f6nster. N\u00e4r de n\u00e5gra dagar senare gjorde verklighet av flyktplanerna var turen inte p\u00e5 deras sida. I samma \u00f6gonblick som de kom ut i solljuset stod de \u00f6ga mot \u00f6ga med en ung kille i en jeep. Situationen ledde till handgem\u00e4ng, varp\u00e5 Niclas skottskadades i ena benet.<\/p>\n

 <\/p>\n

Skenavr\u00e4ttningar<\/strong><\/p>\n

Lika fort som de hade tagit sig ut ur rummet var de tillbaka d\u00e4r igen. Efter rymningsf\u00f6rs\u00f6ket h\u00e5rdnade behandlingen. De misshandlades sv\u00e5rt och utsattes f\u00f6r skenavr\u00e4ttningar. Matransonen drogs ner fr\u00e5n tv\u00e5 m\u00e5l om dagen till ett enda, och tillg\u00e5ngen till dricksvatten minskade betydligt.<\/p>\n

\u2013\u2002Samtidigt som vi var rej\u00e4lt vingklippta gav vetskapen om att vi hade r\u00f6rt till det f\u00f6r kidnapparna en viss tillfredsst\u00e4llelse. Tack vare v\u00e5rt flyktf\u00f6rs\u00f6k togs den f\u00f6rsta kontakten med Sverige. Innan dess hade vi f\u00e5tt h\u00f6ra att vi skulle vara s\u00e5 gamla att vi gick med rollator innan vi fick kontakt med dem d\u00e4rhemma.<\/p>\n

\u2002Efter ytterligare n\u00e5gra dagar f\u00f6rflyttades Magnus och Niclas till ett k\u00e4llarutrymme i ett annat hus.<\/p>\n

\u2013\u2002Paradoxalt nog k\u00e4ndes det mindre hotfullt d\u00e4r \u00e4n vad det hade gjort i det f\u00f6rsta huset. D\u00e4remot var det sju resor v\u00e4rre vad komforten betr\u00e4ffade. I st\u00e4llet f\u00f6r en normal s\u00e4ng hade vi bara en tunn madrass att sova p\u00e5. Det var \u00e4nnu kallare \u00e4n p\u00e5 det f\u00f6rsta st\u00e4llet, och str\u00f6mmen kom och gick. Ibland kunde det g\u00e5 flera dagar utan att vi hade n\u00e5gon el. Vi hade en ficklampa, men den var vi tvungna att spara p\u00e5 f\u00f6r att ha ljus n\u00e4r vi beh\u00f6vde \u00e4ta eller kissa.<\/p>\n

\u2002Den magra kosten, som oftast bestod av potatis i olika former, fick Magnus och Niclas att tappa ett tiotal kilo vardera. N\u00e4r de vid de s\u00e4llsynta toalettbes\u00f6ken tittade sig i spegeln k\u00e4nde de knappt igen sig sj\u00e4lva.<\/p>\n

\u2013\u2002Det var inte bara viktminskningen. Efter att ha vistats i m\u00f6rker s\u00e5 l\u00e4nge hade vi tappat all ansiktf\u00e4rg, sk\u00e4gget hade vuxit sig l\u00e5ngt, t\u00e4nderna hade inte sett en tandborste p\u00e5 flera veckor, och hela kroppen var ingrodd av smuts, f\u00f6rklarar Niclas.<\/p>\n

\u2002De h\u00f6ll ig\u00e5ng kropp och sj\u00e4l s\u00e5 gott de kunde i k\u00e4llaren, men kampen mot tristessen var konstant. F\u00f6r att f\u00e5 tiden att g\u00e5 ber\u00e4ttade de ing\u00e5ende om sig sj\u00e4lva och sina familjer och delade med sig av olika livserfarenheter.<\/p>\n

\u2013\u2002I takt med att vi fick veta mer om varandra blev vi ocks\u00e5 mer sammansvetsade. I dag finns det ingen utanf\u00f6r v\u00e5ra familjer som k\u00e4nner oss s\u00e5 bra som vi k\u00e4nner varandra.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"EfterT\u00e4rde p\u00e5 relationen<\/strong><\/p>\n

Deras olika personligheter fick dem att hantera situationen olika k\u00e4nslom\u00e4ssigt. Niclas gr\u00e4t lika oh\u00e4mmat som ett barn, medan Magnus var beh\u00e4rskad och hade sv\u00e5rare att sl\u00e4ppa fram t\u00e5rarna. De \u00e4ndl\u00f6sa timmarna p\u00e5 tu man hand t\u00e4rde emellan\u00e5t p\u00e5 relationen och fick dem att irritera sig p\u00e5 varandra. N\u00e4r Magnus vid ett tillf\u00e4lle skrattade h\u00f6gt \u00e5t ett gammalt minne opponerade sig Niclas. Hur hade han mage att skratta n\u00e4r de satt inl\u00e5sta? Magnus \u00e5 sin sida irriterade sig p\u00e5 Niclas snarstuckenhet. Efter ett h\u00e4tskt meningsutbyte somnade de som ov\u00e4nner.<\/p>\n

\u2013\u2002Det var det v\u00e4rsta som n\u00e5gonsin hade h\u00e4nt mig. Den enda m\u00e4nniskan i det h\u00e4r helvetet som jag trodde tyckte om mig ville inte veta av mig. Jag har aldrig k\u00e4nt mig s\u00e5 ensam, s\u00e4ger Niclas.<\/p>\n

\u2013\u2002Om vi inte hade blivit sams igen hade det varit katastrof, inflikar Magnus. Som tur var fanns det hela tiden en grundsolidaritet mellan oss. Jag visste att Niclas aldrig skulle tveka en sekund om jag beh\u00f6vde hans hj\u00e4lp, och att han skulle st\u00e5 upp f\u00f6r mig in i det sista.<\/p>\n

\u2002Den n\u00e4rmast outh\u00e4rdliga l\u00e4ngtan efter familjerna var en annan sak som f\u00f6renade Magnus och Niclas.<\/p>\n

\u2013\u2002Att vara ifr\u00e5n sin familj i 1,5 m\u00e5nad \u00e4r kanske inte s\u00e5 farligt om man har ett slutdatum, men vi visste ju inte hur l\u00e4nge vi skulle beh\u00f6va vara skilda ifr\u00e5n dem. Dessutom kunde vi inte ringa eller skriva brev.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag undrade hur l\u00e4nge min sambo Anna skulle v\u00e4nta p\u00e5 mig. Skulle hon hinna tr\u00e4ffa en ny man innan jag kom hem? Ju l\u00e4ngre tiden gick desto m\u00f6rkare tankar fick man, bek\u00e4nner Niclas.<\/p>\n

 <\/p>\n

D\u00e5ligt samvete<\/strong><\/p>\n

Det d\u00e5liga samvetet \u00f6ver att de l\u00e4mnat sina familjer och gett sig iv\u00e4g under s\u00e5 os\u00e4kra premisser pl\u00e5gade st\u00e4ndigt Magnus och Niclas. N\u00e4r f\u00f6rhoppningarna om en frigivning till julhelgen grusades \u00f6kade skuldk\u00e4nslorna \u00e4n mer. D\u00e5 \u00e4ven ny\u00e5rshelgen passerade utan att n\u00e5got h\u00e4nde b\u00f6rjade de misstr\u00f6sta p\u00e5 allvar.<\/p>\n

\u2013\u2002Allt k\u00e4ndes tungt och svart. Vi hade ingen el p\u00e5 flera dagar och bomberna kom allt n\u00e4rmare. Hela huset skakade n\u00e4r granaterna f\u00f6ll. Eftersom det var storhelger hemma i Sverige var vi \u00f6vertygade om att de som jobbade med v\u00e5rt fall hade lagt det p\u00e5 hyllan och tagit julledigt, men i efterhand fick vi veta att flera poliser hade offrat sin julledighet f\u00f6r att f\u00e5 oss fria.<\/p>\n

\u2002Natten till den 5 januari kom s\u00e5 stunden som de hade v\u00e4ntat p\u00e5, men bara f\u00f6r Niclas. Magnus blev l\u00e4mnad kvar k\u00e4llaren.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag k\u00e4nde mig v\u00e4ldigt, v\u00e4ldigt ensam n\u00e4r Niclas f\u00f6rsvann. Men n\u00e4r jag fick klart f\u00f6r mig att han kommit \u00f6ver gr\u00e4nsen till Libanon spred sig en stor l\u00e4ttnat inom mig. D\u00e5 visste jag att oavsett hur det gick f\u00f6r mig skulle Niclas kunna ber\u00e4tta hur jag hade haft det f\u00f6r min fru Florence.<\/p>\n

\u2002Efter en dramatisk resa var Niclas till slut i s\u00e4kerhet p\u00e5 ett hotell i Beirut.<\/p>\n

\u2013\u2002\u00c4ven om jag var fri k\u00e4ndes det vidrigt att sitta p\u00e5 hotellet utan Magnus. Vi hade ju v\u00e4xt ihop och blivit en person under tiden i f\u00e5ngenskap. Jag kunde inte heller ringa min familj och ber\u00e4tta att jag var i s\u00e4kerhet, eftersom det riskerade att f\u00f6rsv\u00e5ra situationen f\u00f6r Magnus om det kom ut att jag var frigiven.<\/p>\n

 <\/p>\n

\u00c5terf\u00f6rrening<\/strong><\/p>\n

Tre dagar senare kunde de \u00e4ntligen \u00e5terf\u00f6renas p\u00e5 hotellet i Beirut \u2013 efter 43 respektive 46 dagar i f\u00e5ngenskap. Dagen efter v\u00e4ntade ett storslaget v\u00e4lkomnande n\u00e4r de landade p\u00e5 Arlanda flygplats. Alla fem barnen kom springande och kastade sig i sina pappors famnar s\u00e5 snart de fick syn p\u00e5 dem.<\/p>\n

\u2002Tiden i f\u00e5ngenskap gav tillf\u00e4lle till stor sj\u00e4lvrannsakan. B\u00e5de Magnus och Niclas medger att erfarenheten har f\u00e5tt dem att omv\u00e4rdera vissa saker i sina liv.<\/p>\n

\u2013\u2002Tidigare var jag en s\u00e5dan person som tackade ja till allt, men nu har jag l\u00e4rt mig att s\u00e4ga nej. I st\u00e4llet f\u00f6r att g\u00e5 p\u00e5 n\u00e5gon halvtrist tillst\u00e4llning \u00e4r jag hellre hemma med familjen och ser en bra film. Det f\u00f6rsta jag gjorde n\u00e4r jag kom hem var att springa ut och k\u00f6pa ett skrivbord, f\u00f6r att kunna arbeta mer hemifr\u00e5n och finnas till hands n\u00e4r mina d\u00f6ttrar kommer hem fr\u00e5n skolan. Jag har kommit till insikt om att familjen \u00e4r den sista stommen som st\u00e5r upp n\u00e4r allting annat runt omkring en rasar samman, konstaterar Magnus.<\/p>\n

\u2002B\u00e5da har blivit mer \u00f6ppna gentemot sina familjer n\u00e4r det g\u00e4ller risktagande i arbetet.<\/p>\n

\u2013\u2002I dag r\u00e5dfr\u00e5gar jag Anna innan jag \u00e5ker iv\u00e4g p\u00e5 ett utlandsjobb, vilket aldrig skulle ha h\u00e4nt tidigare. I somras skulle jag ha rest till Gaza, men Anna ville inte att jag skulle \u00e5ka och d\u00e5 stannade jag hemma, f\u00f6rklarar Niclas.<\/p>\n

\u2002Magnus och Niclas vet fortfarande inte vilka som kidnappade dem. Trots den grymma behandlingen som de utsattes f\u00f6r k\u00e4nner de inget agg eller h\u00e4mndbeg\u00e4r.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag urs\u00e4ktar dem inte f\u00f6r n\u00e5got av det de gjort, men jag har \u00e4nd\u00e5 kommit till n\u00e5gon slags f\u00f6rl\u00e5telse. Vad som \u00e4n har h\u00e4nt v\u00e5ra kidnappare vet jag att jag varje dag \u00e4r mycket lyckligare \u00e4n n\u00e5gon av dem, och det r\u00e4cker f\u00f6r mig, s\u00e4ger Magnus och f\u00e5r medh\u00e5ll av Niclas.<\/p>\n

\"Efter<\/p>\n

Gl\u00e4djescener n\u00e4r Magnus och Niclas \u00e5terf\u00f6renades med sina familjer p\u00e5 Arlanda den 9 januari 2014 efter sex veckors f\u00e5ngenskap i Syrien.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Tiden i f\u00e5ngenskap blev journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarstr\u00f6ms livs h\u00e5rdaste pr\u00f6vning, men den ledde ocks\u00e5 till en djup v\u00e4nskap. \u2013\u2002Idag finns det ingen utanf\u00f6r v\u00e5ra familjer som k\u00e4nner oss s\u00e5 bra som vi k\u00e4nner varandra.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":625201,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[82],"tags":[87],"class_list":["post-625200","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-manniskor","tag-reportage"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-11 20:21:17","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/625200","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=625200"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/625200\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/625201"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=625200"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=625200"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=625200"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}