{"id":624456,"date":"2013-05-27T00:01:00","date_gmt":"2013-05-27T00:01:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20130526\/jag-ar-fortfarande-foralskad-i-livet\/"},"modified":"2016-05-15T10:20:05","modified_gmt":"2016-05-15T10:20:05","slug":"jag-ar-fortfarande-foralskad-i-livet","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20130527\/jag-ar-fortfarande-foralskad-i-livet\/","title":{"rendered":"“Jag \u00e4r fortfarande f\u00f6r\u00e4lskad i livet”"},"content":{"rendered":"
\n
\n

\"\"Jag<\/p>\n

 <\/p>\n

N\u00e4r Kristian Gidlund i slutet av 2010 b\u00f6rjade k\u00e4nna sig orkesl\u00f6s trodde han att det var en konsekvens av hans livsstil. Han antog att det var den hektiska tillvaron som frilansjournalist med m\u00e5nga sena timmar framf\u00f6r datorn som slutligen hade tagit ut sin r\u00e4tt.<\/p>\n

 <\/p>\n

F\u00f6rst i mars 2011 kom han, efter \u00f6vertalning fr\u00e5n sin mamma, iv\u00e4g till en l\u00e4kare. Utl\u00e5tandet som han n\u00e5gra dagar senare fick var l\u00e5ngt ifr\u00e5n v\u00e4ntat. I hans mage fanns en handflatestor cancertum\u00f6r som spridit sig som ett n\u00e4t i mags\u00e4cken och nu var p\u00e5 v\u00e4g att \u00e4ven invadera mj\u00e4lten och bukspottk\u00f6rteln.<\/p>\n

\u2013\u2002N\u00e4r jag fick veta det r\u00e4mnade allt. Jag hade inte haft en tanke p\u00e5 att min tr\u00f6tthet kunde bero p\u00e5 cancer, f\u00f6rklarar Kristian.<\/p>\n

 <\/p>\n

N\u00e5gra veckor senare startade han bloggen I kroppen min. Vid den tidpunkten var det bara Kristians familj och ytterligare ett tiotal personer som k\u00e4nde till hans cancerdiagnos.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag m\u00e4rkte tidigt att det var v\u00e4ldigt p\u00e5frestande att ber\u00e4tta om sjukdomen f\u00f6r m\u00e4nniskor som stod mig n\u00e4ra. Jag ville hitta ett s\u00e4tt f\u00f6r dem att kunna ta del av vad som h\u00e4nde i mitt liv utan att vi beh\u00f6vde st\u00e5 i daglig kontakt med varandra och prata om det. Bloggen blev ett bekv\u00e4mt s\u00e4tt att kommunicera p\u00e5. Det var aldrig min ambition att mina texter skulle spridas utanf\u00f6r min bekantskapskrets.<\/p>\n

 <\/p>\n

Trummis<\/strong><\/p>\n

Kanske \u00e4r Kristians bakgrund som trummis i det framg\u00e5ngsrika Borl\u00e4ngebandet Sugarplum Fairy en av f\u00f6rklaringarna till att bloggens bes\u00f6karantal snabbt sk\u00f6t i h\u00f6jden. F\u00f6rmodligen har det \u00e4nnu mer att g\u00f6ra med hans brutalt uppriktiga och v\u00e4lformulerade s\u00e4tt att skriva om livet med sjukdomen. Till dags dato har hans blogg haft omkring sju miljoner bes\u00f6k \u2013 en hissnande siffra.<\/p>\n

\u2013\u2002Det h\u00e4r \u00e4r min livsber\u00e4ttelse, och d\u00e4rf\u00f6r har jag best\u00e4mt mig f\u00f6r att inte censurera mig sj\u00e4lv. \u00c4ven om det m\u00e5nga g\u00e5nger har varit v\u00e4ldigt jobbigt att skriva om cancern har det samtidigt visat sig vara terapeutiskt f\u00f6r mig. Jag har kunnat l\u00e4mna m\u00e5nga sv\u00e5ra tankar och funderingar bakom mig n\u00e4r jag v\u00e4l har skrivit om dem.<\/p>\n

 <\/p>\n

Efter ett antal slitsamma cellgiftsbehandlingar och en omfattande operation d\u00e4r s\u00e5v\u00e4l mags\u00e4cken som mj\u00e4lten avl\u00e4gsnades s\u00e5g det i oktober 2011 ut som om cancern var borta. I samma veva avslutade Kristian sin blogg med orden: “Jag hoppas fr\u00e5n m\u00e4rgen av mitt v\u00e4sen att jag aldrig kommer att beh\u00f6va skriva en forts\u00e4ttning p\u00e5 just den h\u00e4r ber\u00e4ttelsen.”<\/p>\n

 <\/p>\n

Hans \u00f6nskan blev inte b\u00f6nh\u00f6rd. I augusti f\u00f6rra \u00e5ter d\u00f6k det ov\u00e4ntat upp ett nytt inl\u00e4gg p\u00e5 bloggen d\u00e4r Kristian ber\u00e4ttade att cancern hade kommit tillbaka.<\/p>\n

\u2013\u2002Det b\u00f6rjade med att jag i somras fick problem med att sv\u00e4lja. Jag kunde helt enkelt inte \u00e4ta. Till en b\u00f6rjan trodde l\u00e4karna att det berodde p\u00e5 operationen som jag hade genomg\u00e5tt. N\u00e4r man syr ihop tunntarmen med matstrupen \u00e4r det inte ovanligt att det blir en \u00e4rrbildning som g\u00f6r det sv\u00e5rt att sv\u00e4lja.<\/p>\n

\u2013\u2002F\u00f6rst gjorde man en ballongvidgning, och senare opererades det in ett litet r\u00f6r som skulle hj\u00e4lpa till att vidga svalget, men det blev bara v\u00e4rre. Vid det laget b\u00f6rjade jag f\u00f6rst\u00e5 att det nog var en tum\u00f6r som tryckte p\u00e5 strupen, och n\u00e5gra dagar senare bekr\u00e4ftade l\u00e4karna mina farh\u00e5gor.<\/p>\n

 <\/p>\n

V\u00e4rsta t\u00e4nkbara<\/strong><\/p>\n

Den h\u00e4r g\u00e5ngen var diagnosen den v\u00e4rsta t\u00e4nkbara.<\/p>\n

\u2013\u2002N\u00e4r man f\u00e5r ett \u00e5terfall av den h\u00e4r typen av cancer s\u00e5 snabbt efter en till synes lyckad behandling \u00e4r det oerh\u00f6rt allvarligt. Dessutom sitter tum\u00f6rerna s\u00e5 illa till att l\u00e4karna bed\u00f6mer att det inte finns n\u00e5gonting de kan g\u00f6ra. Medicineringen som jag f\u00e5r kan bara bromsa f\u00f6rloppet, inte f\u00f6rhindra det. Det finns ingenting som tyder p\u00e5 att jag kommer att \u00f6verleva cancern den h\u00e4r g\u00e5ngen.<\/p>\n

 <\/p>\n

Jag undrar vilka tankar som for igenom Kristians huvud n\u00e4r han mottog beskedet.<\/p>\n

\u2013\u2002Det k\u00e4ndes som ett enormt nederlag. Jag hade k\u00e4mpat extremt h\u00e5rt och offrat s\u00e5 mycket f\u00f6r att bli frisk, och \u00e4nd\u00e5 r\u00e4ckte det inte.<\/p>\n

 <\/p>\n

Sjukdomens ober\u00e4kneliga natur g\u00f6r att l\u00e4karna inte kan ge n\u00e5gon exakt prognos \u00f6ver hur l\u00e5ng tid Kristian har kvar att leva. Men det st\u00e5r klart att det inte handlar om l\u00e5ng tid.<\/p>\n

\u2013\u2002N\u00e4r jag fick beskedet i augusti hoppades jag att jag skulle f\u00e5 uppleva en jul till. Och d\u00e5 jag fick reda p\u00e5 att f\u00f6rlaget ville ge ut bloggen som bok hoppades jag att jag skulle f\u00e5 h\u00e5lla den i min hand. N\u00e4r jag t\u00e4nkte den tanken var jag inte alls s\u00e4ker p\u00e5 att jag skulle hinna g\u00f6ra det, s\u00e4ger Kristian och tittar p\u00e5 boken med hans namn och bild p\u00e5 omslaget som ligger framf\u00f6r oss p\u00e5 bordet.<\/p>\n

\u2013\u2002Min nuvarande f\u00f6rhoppning \u00e4r att jag ska f\u00e5 uppleva v\u00e5ren hyfsat stark. Jag ska genomg\u00e5 nya cellgiftsbehandlingar under maj och juni, men mycket l\u00e4ngre \u00e4n s\u00e5 t\u00f6rs jag inte planera. Jag vet att det kan g\u00e5 fort utf\u00f6r.<\/p>\n

 <\/p>\n

Medan andra 29-\u00e5ringar pensionssparar och planerar f\u00f6r en l\u00e5ng framtid befinner sig Kristian i den fas som kallas v\u00e5rd i livets slutskede. Samtidigt som m\u00e5nga j\u00e4mn\u00e5riga konsumerar prylar f\u00f6r glatta livet rensar han upp bland sina, f\u00f6r att hans anh\u00f6riga inte ska f\u00e5 f\u00f6r m\u00e5nga praktiska bestyr p\u00e5 sina axlar efter hans d\u00f6d.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"\"Jag<\/p>\n

Borl\u00e4ngebandet Sugarplum Fairy gav 2008 ut sitt tredje album The Wild one. Fr\u00e5n v\u00e4nster: Carl Nor\u00e9n, David Hebert, Kristian Gidlund, Jonas Karlsson och Victor Nor\u00e9n.<\/p>\n

 <\/p>\n

Dagligen brottas han med den sv\u00e5ra fr\u00e5gan om hur han vill spendera den tid som han har kvar.<\/p>\n

\u2013\u2002Ska jag flytta hem till pojkrummet i Borl\u00e4nge och tillbringa varenda minut med min familj? Eller ska jag forts\u00e4tta att leva det liv som jag hade levt om jag hade varit frisk s\u00e5 l\u00e4nge det g\u00e5r? Just nu tror jag att det sistn\u00e4mnda alternativet \u00e4r det b\u00e4sta f\u00f6r mig, men det \u00e4r m\u00f6jligt att det kommer att f\u00f6r\u00e4ndras l\u00e4ngre fram.<\/p>\n

 <\/p>\n

K\u00e4rleksfull familj<\/strong><\/p>\n

Vi tr\u00e4ffas p\u00e5 Kristians bokf\u00f6rlag. Vid v\u00e5ra f\u00f6tter ligger hunden Pysen. En tillgiven krabat som Kristian n\u00e5gra veckor tidigare har h\u00e4mtat fr\u00e5n ett hundhem. Han s\u00e4ger att hunden \u00e4r ett slags substitut f\u00f6r de barn som han hade l\u00e4ngtat efter att s\u00e5 sm\u00e5ningom f\u00e5 bli pappa till.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag kommer fr\u00e5n en k\u00e4rleksfull familj och k\u00e4nner att jag har f\u00e5tt erfarenheter som jag g\u00e4rna hade f\u00f6rt vidare. Jag tror att jag hade blivit en bra f\u00f6r\u00e4lder som f\u00f6rst\u00e5tt vikten av uppm\u00e4rksamhet, bekr\u00e4ftelse och k\u00e4rlek. Jag skulle nog ha haft v\u00e4ldigt roligt med mina barn\u2026 Men livet blir inte alltid som man har t\u00e4nkt sig, konstaterar han.<\/p>\n

 <\/p>\n

Under behandlingsuppeh\u00e5llet i vintras bilade Kristian och tv\u00e5 barndomsv\u00e4nner under en m\u00e5nad genom delar av USA.<\/p>\n

\u2013\u2002Det var en dr\u00f6m som gick i uppfyllelse. Jag \u00e4r glad \u00f6ver att jag fick g\u00f6ra resan. Jag tror att den kommer att vara n\u00e5gonting fint att se tillbaka p\u00e5 f\u00f6r mina v\u00e4nner som var med.<\/p>\n

 <\/p>\n

Annars dr\u00f6mmer han inte om att g\u00f6ra n\u00e5gra storslagna saker. Att vara n\u00e4ra sin familj, tillbringa tid i skogen, cykla och rida h\u00f6r till det som k\u00e4nns viktigast.<\/p>\n

 <\/p>\n

Finns det stunder d\u00e5 du kan gl\u00f6mma bort att du \u00e4r allvarligt sjuk?<\/strong><\/p>\n

\u2013\u2002Jag har ett par sekunder varje morgon precis n\u00e4r jag vaknar d\u00e5 jag inte \u00e4r medveten om att jag \u00e4r sjuk, men annars \u00e4r det sv\u00e5rt att gl\u00f6mma det. N\u00e4r jag m\u00e5r bra fysiskt har jag en tendens att bli ledsen, eftersom jag p\u00e5minns om verkligheten. Men jag g\u00e5r inte runt och s\u00f6rjer mig sj\u00e4lv varje vaken minut. Jag m\u00e5ste ju orka med att leva ocks\u00e5.<\/p>\n

 <\/p>\n

K\u00e4nns det or\u00e4ttvis att just du har blivit s\u00e5 h\u00e5rt drabbad?<\/strong><\/p>\n

\u2013\u2002Nej, det skulle ju i s\u00e5 fall inneb\u00e4ra att jag tycker att n\u00e5gon annan f\u00f6rtj\u00e4nar det mer, och det g\u00f6r jag inte. Jag skulle absolut inte ben\u00e4mna mig sj\u00e4lv som bitter.<\/p>\n

 <\/p>\n

Hur har allt som du har g\u00e5tt igenom till f\u00f6ljd av sjukdomen f\u00f6r\u00e4ndrat dig som person?<\/strong><\/p>\n

\u2013\u2002F\u00f6rst och fr\u00e4mst har jag blivit mycket \u00e4ldre p\u00e5 kort tid. Jag har ocks\u00e5 blivit mer n\u00e4rvarande i stunden och b\u00e4ttre p\u00e5 att prioritera. Jag oroade mig mer f\u00f6r petitesser innan jag blev sjuk. Nu har jag inte l\u00e4ngre tid att sitta och \u00e4lta sm\u00e5saker. Tid \u00e4r det enda som jag inte har.<\/p>\n

 <\/p>\n

Vilka \u00e4r de viktigaste insikterna som sjukdomstiden har gett dig?<\/strong><\/p>\n

\u2013\u2002Att det \u00e4r viktigt att \u00e4gna sitt liv \u00e5t n\u00e5gonting som man sj\u00e4lv tycker \u00e4r meningsfullt. Att man ska se till att ha en fungerande relation till de m\u00e4nniskor som spelar roll i ens liv. Och att man ska vara tydlig med sina k\u00e4nslor.<\/p>\n

 <\/p>\n

Kan du trots din situation ibland k\u00e4nna lycka i vardagen?<\/strong><\/p>\n

\u2013\u2002Ja, jag har l\u00e4rt mig att g\u00f6ra det. Jag \u00e4r fortfarande djupt f\u00f6r\u00e4lskad i livet. Det kommer jag nog att vara \u00e4nda fram tills den dagen jag d\u00f6r.<\/p>\n

 <\/p>\n

K\u00e4nner du r\u00e4dsla inf\u00f6r att m\u00f6ta d\u00f6den?<\/strong><\/p>\n

\u2013\u2002D\u00f6ds\u00f6gonblicket i sig \u00e4r jag inte r\u00e4dd f\u00f6r. D\u00e4remot k\u00e4nns det obehagligt att t\u00e4nka p\u00e5 vad jag kommer att f\u00f6rvandlas till p\u00e5 v\u00e4gen dit. Jag har ju levt ett aktivt liv och varit en nyfiken person. Att se sig sj\u00e4lv f\u00f6rsvagas och bli ett vrak, det vill nog ingen m\u00e4nniska.<\/p>\n

 <\/p>\n

Oroar du dig f\u00f6r det som v\u00e4ntar dina anh\u00f6riga efter din d\u00f6d?<\/strong><\/p>\n

\u2013\u2002Ja, jag l\u00e4mnar dem ju med ett trauma att hantera. Jag vill inte att de ska fastna i sorgen, att deras livs st\u00f6rsta h\u00e4ndelse ska vara att jag gick bort. Jag vill att de ska kunna g\u00e5 vidare och leva ett sp\u00e4nnande och vackert liv.<\/p>\n

\u2013 Vid n\u00e5gra tillf\u00e4llen har jag f\u00f6rs\u00f6kt f\u00f6rest\u00e4lla mig hur den h\u00e4r situationen k\u00e4nns f\u00f6r mina n\u00e4rst\u00e5ende, men det \u00e4r s\u00e5 olustigt att jag kvickt skjuter ifr\u00e5n mig tanken. Jag tror att det m\u00e5nga g\u00e5nger \u00e4r sv\u00e5rare att st\u00e5 bredvid \u00e4n att sj\u00e4lv vara den som \u00e4r drabbad.<\/p>\n

 <\/p>\n

Undertiteln p\u00e5 din bok \u00e4r Resan mot livets slut och alltings b\u00f6rjan. Tror du p\u00e5 n\u00e5gon form av forts\u00e4ttning efter d\u00f6den?<\/strong><\/p>\n

\u2013\u2002Jag \u00e4r l\u00e5ngtifr\u00e5n s\u00e4ker, men jag hoppas att n\u00e5gon sorts sj\u00e4lslig resa v\u00e4ntar. Det finns en tr\u00f6st i illusionen om att det kan h\u00e4nda n\u00e5gonting mer efter d\u00f6den. Det vore ju sn\u00f6pligt om allt bara tog slut.<\/p>\n

 <\/p>\n

F\u00f6rklara varf\u00f6r det betyder s\u00e5 mycket f\u00f6r dig att f\u00e5 l\u00e4mna efter dig en bok.<\/strong><\/p>\n

\u2013\u2002Eftersom jag kommer fr\u00e5n ett hem d\u00e4r litteratur och ber\u00e4ttelser har haft stor plats k\u00e4nns det som en fin symbol att l\u00e4mna efter sig en bok. Om man l\u00e4gger ihop alla detaljer i boken tycker jag att den ger en tydlig bild av vem jag \u00e4r och vem jag till slut kommer att ha varit.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"\"JagPersonligt<\/strong><\/span><\/p>\n

Namn:<\/strong> Kristian Olof Erik Gidlund.<\/p>\n

F\u00f6dd: <\/strong>21 september 1983 i Borl\u00e4nge.<\/p>\n

Familj: <\/strong>Mamma, pappa, storebror och storasyster.<\/p>\n

Bor: <\/strong>L\u00e4genhet i H\u00e4gersten utanf\u00f6r Stockholm.<\/p>\n

Yrke: <\/strong>Journalist.<\/p>\n

Aktuell: <\/strong>Med boken I kroppen min \u2013 resan mot livets slut och alltings b\u00f6rjan<\/em> (Forum).<\/p>\n

 <\/p>\n

Christians blogg hittar du p\u00e5 : http:\/\/ikroppenmin.blogspot.se\/<\/a><\/p>\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

“Det h\u00e4r \u00e4r min livsber\u00e4ttelse, och d\u00e4rf\u00f6r har jag best\u00e4mt mig f\u00f6r att inte censurera mig sj\u00e4lv”, s\u00e4ger Kristian Gidlund som f\u00f6r drygt tv\u00e5 \u00e5r sedan fick chockbeskedet att han hade en cancertum\u00f6r i magen. Framtiden \u00e4r oviss men just nu njuter Kristian av att f\u00e5 vara med p\u00e5 boksl\u00e4ppet av sin nya bok \u2013 det var ingen sj\u00e4lvklarhet att han skulle hinna det.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":624457,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[82],"tags":[87],"class_list":["post-624456","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-manniskor","tag-reportage"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-10 20:59:49","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/624456","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=624456"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/624456\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/624457"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=624456"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=624456"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=624456"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}