{"id":623780,"date":"2015-08-24T07:00:00","date_gmt":"2015-08-24T07:00:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20150824\/ingrid-och-cindy-har-brevvaxlat-i-60-ar\/"},"modified":"2016-05-15T10:42:55","modified_gmt":"2016-05-15T10:42:55","slug":"ingrid-och-cindy-har-brevvaxlat-i-60-ar","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20150824\/ingrid-och-cindy-har-brevvaxlat-i-60-ar\/","title":{"rendered":"Ingrid och Cindy har brevv\u00e4xlat i 60 \u00e5r"},"content":{"rendered":"
\n

\n\t\tPersonligt\t<\/h4>\n<\/p>\n
\n

Namn:<\/strong> Ingrid Dahl.<\/p>\n

\u00c5lder:<\/strong> 71 \u00e5r.<\/p>\n

Familj:<\/strong> Man, tv\u00e5 barn och sju barnbarn.<\/p>\n

Bor:<\/strong> I villa i Falun.<\/p>\n

G\u00f6r:<\/strong> Pensionerad, men jobbade tidigare p\u00e5 akuten i Falun.<\/p>\n

\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n

\n
\n

\u00c5ret var 1956 och 12-\u00e5riga dalkullan Ingrid satt och bl\u00e4ddrade i en veckotidning hemma hos grannen n\u00e4r hennes blick pl\u00f6tsligt fastnade vid annonsen l\u00e4ngst bak i tidningen. “Vill du ha en pen pal i Amerika?” stod det med sm\u00e5 bokst\u00e4ver. Det var skrivet av en flicka i USA, som \u00f6nskade sig en brevv\u00e4n i Sverige.<\/p>\n

F\u00f6r Ingrid var allt som hade med Amerika att g\u00f6ra exotiskt och lockande, l\u00e5ngt fr\u00e5n vardagen i lilla Boda Kyrkby i Dalarna. Flera i byn hade emigrerat till Amerika och Ingrids pappa hade kommit hem d\u00e4rifr\u00e5n bara n\u00e5gra \u00e5r innan hon sj\u00e4lv kom till v\u00e4rlden.<\/p>\n

S\u00e5 hon fattade mod till sig och skickade sin adress till tidningen, med f\u00f6rhoppningen att f\u00e5 ett svar fr\u00e5n flickan i det f\u00f6rlovade landet i v\u00e4st.<\/p>\n

Det fick hon. Till slut d\u00f6k det upp ett brev i familjens brevl\u00e5da.<\/p>\n

\u2013\u2002Det var postst\u00e4mplat i New York, Amerika, och min adress var skriven i en snirklig, m\u00e4rklig handstil. Det var alldeles oerh\u00f6rt sp\u00e4nnande, jag som knappt hade varit till Falun ens, ber\u00e4ttar idag 71-\u00e5riga Ingrid Dahl p\u00e5 sjungande dalm\u00e5l.<\/p>\n

Hon sprang hem och \u00f6ppnade brevet. Avs\u00e4ndaren visade sig vara en elva\u00e5rig flicka vid namn Cynthia Ann Forrester. Hon kallades f\u00f6r Cindy och bodde p\u00e5 Long Island i New York tillsammans med sina f\u00f6r\u00e4ldrar. Eftersom Ingrid sj\u00e4lv inte kunde n\u00e5gon engelska fick hennes pappa hj\u00e4lpa till att tyda vad som stod i brevet.<\/p>\n

\u2013\u2002Med hj\u00e4lp av pappa och ett lexikon kn\u00e5pade jag sedan ihop brev efter brev d\u00e4r jag ber\u00e4ttade om mig sj\u00e4lv. Att jag bodde i en by i Dalarna och hade tv\u00e5 syskon. Kanske n\u00e5got om mina intressen, att jag tyckte om att \u00e5ka skidor till exempel. Sedan lade jag breven p\u00e5 l\u00e5dan.<\/p>\n

\"Ingrid<\/p>\n

Ingrids fotoalbum fr\u00e5n slutet av 50-talet inneh\u00e5ller m\u00e5nga bilder p\u00e5 brevv\u00e4nnen.<\/p>\n

 <\/p>\n

H\u00e4ftiga vykort<\/strong>
Varje dag var det alltid lika sp\u00e4nnande att g\u00e5 till postl\u00e5dan och h\u00e4mta tidningen, f\u00f6r kanske l\u00e5g det ett nytt brev fr\u00e5n Cindy d\u00e4r. Ungef\u00e4r en g\u00e5ng i m\u00e5naden skrev de b\u00e5da brevv\u00e4nnerna till varandra och ibland skickade de \u00e4ven presenter, fotografier och vykort. S\u00e4rskilt Cindy, som reste mycket med sina f\u00f6r\u00e4ldrar.<\/p>\n

P\u00e5 bordet hemma i Ingrids hus i Falun ligger nu hundratals brev \u2013 resultatet av n\u00e4stan 60 \u00e5rs flitigt brevskrivande. Flygpostkuvert med t\u00e4ttskrivna ark inuti, f\u00e4rgglada vykort och rosa brevpapper med sm\u00e5 katter.<\/p>\n

Ett av vykorten \u00e4r postst\u00e4mplat 1958 och f\u00f6rest\u00e4ller Empire State Building. “Dear Ingrid. This is the tallest building in the world”, skriver Cindy p\u00e5 kortet.<\/p>\n

\u2013\u2002Det g\u00e5r knappt att beskriva hur h\u00e4ftigt det var att f\u00e5 vykorten med bilder p\u00e5 New Yorks skyskrapor hem till lilla Boda. Det var en stor kontrast mot det enkla livet d\u00e4r hemma. Cindy bodde i en l\u00e4genhet i stora New York och jag i ett gult tr\u00e4hus i en by i Dalarna.\"Ingrid<\/p>\n

Ett av de alla hundra brev som Cindy och Ingrid skickade till varandra.<\/p>\n

<\/p>\n

Ingrid b\u00f6rjade dr\u00f6mma om Amerika p\u00e5 n\u00e4tterna. Men \u00e4ven Cindy var nyfiken p\u00e5 sin brevv\u00e4ns liv i det lilla landet i norr.<\/p>\n

\u2013\u2002Cindys brev handlade ofta om allt hon pluggade \u2013 glosor och grammatik, spansk litteratur och historia. Hon var f\u00f6rundrad \u00f6ver att jag verkade ha s\u00e5 mycket fritid. N\u00e4r hon n\u00e5gon g\u00e5ng var ledig l\u00e4ste hon b\u00f6cker eller gick p\u00e5 teaterpj\u00e4ser med sina f\u00f6r\u00e4ldrar. Jag d\u00e4remot sprang ute med pojkar. Vi levde ganska olika liv, s\u00e4ger Ingrid.<\/p>\n

Breven handlar ocks\u00e5 om vardagliga saker, som 1960-talets kjolmode \u2013 Cindy ber\u00e4ttar att hon alltid har l\u00e5nga strumpor p\u00e5 sig och aldrig skulle b\u00e4ra kjolar som slutar under kn\u00e4et. N\u00e5gra riktigt djupa \u00e4mnen har de dock aldrig kommit in p\u00e5 under sin brevv\u00e4xling.<\/p>\n

\u2013\u2002P\u00e5 den tiden ber\u00e4ttade man nog generellt inte lika mycket om hur man m\u00e5dde som man g\u00f6r i dag, om man inte var mycket n\u00e4ra v\u00e4nner.<\/p>\n

 <\/p>\n

Tr\u00e4ffades till slut<\/strong>
Trots olikheterna \u2013 Cindy fortsatte sitt ih\u00e4rdiga studerande, satsade p\u00e5 karri\u00e4ren och blev professor i spanska spr\u00e5ket medan Ingrid skaffade familj och barn \u2013 h\u00f6ll de fast vid sitt brevskrivande. Och f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan b\u00f6rjade de \u00e4ven att skriva mejl till varandra, \u00e4ven om det fortfarande skickas ett och annat riktigt brev och vykort.<\/p>\n

Men trots alla brev, vykort och mejl skulle det dr\u00f6ja \u00f6ver 50 \u00e5r innan brevv\u00e4nnerna till slut tr\u00e4ffades p\u00e5 riktigt.<\/p>\n

\u2013\u2002En dag skrev jag till Cindy: “Du som rest s\u00e5 mycket i v\u00e4rlden, n\u00e4r kommer du till Sverige egentligen?” D\u00e5 fick jag ett mejl tillbaka d\u00e4r det stod: “Nu du, nu kommer jag!” Hon hade best\u00e4mt sig f\u00f6r att \u00e5ka och h\u00e4lsa p\u00e5 mig, s\u00e4ger Ingrid och minns hur nerv\u00f6s hon var den d\u00e4r dagen f\u00f6r tre \u00e5r sedan n\u00e4r hon stod och v\u00e4ntade in v\u00e4ninnan p\u00e5 stationen i Falun.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag s\u00e5g p\u00e5 l\u00e5ngt h\u00e5ll att det var en amerikanska som kom g\u00e5ende p\u00e5 perrongen, fast jag kunde aldrig tro att hon skulle vara s\u00e5 l\u00e5ng! F\u00f6rst var jag orolig f\u00f6r att det skulle k\u00e4nnas stelt, men det blev inte stelt en sekund. Hon var otroligt glad och l\u00e4tt att ha att g\u00f6ra med!<\/p>\n

Med sig hade Cindy en v\u00e4ninna som skulle bes\u00f6ka sl\u00e4ktingar i Halland. D\u00e4rf\u00f6r stannade de bara n\u00e5gra dagar hos Ingrid och hennes man i Falun. Men Cindy hann \u00e4nd\u00e5 se en hel del under de dagarna, eftersom hon och hennes v\u00e4ninna bodde hemma hos Ingrid.<\/p>\n

Bland annat \u00e5kte de till byn d\u00e4r Ingrid v\u00e4xte upp. D\u00e4r fick amerikanskorna se en traditionell majst\u00e5ngsresning i midsommarfirandets h\u00f6gborg. Dessutom fick de \u00e4ta sill och potatis och dricka nubbe p\u00e5 en brygga invid Siljan.<\/p>\n

\u2013\u2002Det var s\u00e5 roligt att tr\u00e4ffa henne efter alla \u00e5r, v\u00e5r brevv\u00e4xling har betytt v\u00e4ldigt mycket f\u00f6r mig. Men det k\u00e4ndes ocks\u00e5 lite konstigt, jag hade n\u00e4stan inte t\u00e4nkt p\u00e5 Cindy som en riktig m\u00e4nniska innan. Det var som om hon bara existerade i breven vi skrev till varandra.<\/p>\n

\"Ingrid<\/p>\n

Det tog \u00f6ver ett halvsekel men till slut tr\u00e4ffades de – Ingrid och hennes amerikanska brevv\u00e4n Cindy.<\/p>\n

 <\/p>\n

Ingrid och Cindy har fortsatt att skriva brev till varandra efter bes\u00f6ket. Och kanske, kanske kommer de att ses igen en dag, om Ingrid \u00e5ker p\u00e5 bes\u00f6k till USA.<\/p>\n

\u2013\u2002Det skulle vara roligt att \u00e5ka och h\u00e4lsa p\u00e5 Cindy, men det \u00e4r en l\u00e5ng resa. Och egentligen beh\u00f6ver jag inte tr\u00e4ffa henne igen, det \u00e4r n\u00e5got speciellt med att bara vara brevv\u00e4nner ocks\u00e5!<\/p>\n

\"Ingrid<\/p>\n

 <\/p>\n

Artikeln \u00e4r h\u00e4mtad ur Hemmets Journal nr 34 2015.<\/em><\/p>\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n

\n\t\tEn hel v\u00e4rld skiljer oss \u00e5t \u2013 \u00e4nd\u00e5 \u00e4r vi som systrar!<\/a><\/span>
\n\t\tMed flaskposten blev vi v\u00e4nner f\u00f6r livet<\/a><\/span>
\n\t\tFlaskposten gav Sofie nya goda grannar!<\/a><\/span>\n\t<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Tolv \u00e5r gammal hittade dalkullan Ingrid en annons i en veckotidning d\u00e4r amerikanska Cindy s\u00f6kte efter svenska brevv\u00e4nner. Ingrid svarade och brevv\u00e4xlingen blev b\u00f6rjan p\u00e5 en l\u00e5ng v\u00e4nskap. Mer \u00e4n ett halvsekel senare tr\u00e4ffades de b\u00e5da v\u00e4ninnorna f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":623781,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[82],"tags":[87],"class_list":["post-623780","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-manniskor","tag-reportage"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-12 05:28:11","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/623780","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=623780"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/623780\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/623781"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=623780"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=623780"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=623780"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}