{"id":622788,"date":"2013-11-06T08:00:00","date_gmt":"2013-11-06T08:00:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20131106\/nu-star-jag-infor-mitt-livs-svaraste-lopp\/"},"modified":"2016-05-15T11:30:39","modified_gmt":"2016-05-15T11:30:39","slug":"nu-star-jag-infor-mitt-livs-svaraste-lopp","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20131106\/nu-star-jag-infor-mitt-livs-svaraste-lopp\/","title":{"rendered":"Nu st\u00e5r jag inf\u00f6r mitt livs sv\u00e5raste lopp"},"content":{"rendered":"
\n
\n

\"Nu<\/p>\n

– Vi h\u00e5ller inte inne n\u00e4r vi m\u00e5r d\u00e5ligt, utan l\u00e5ter t\u00e5rarna komma n\u00e4r de kommer, s\u00e4ger Anders Gyhlenius och f\u00e5r medh\u00e5ll fr\u00e5n hustrun Karin.<\/span><\/p>\n

Samtidigt finns gl\u00e4djen ocks\u00e5 d\u00e4r, st\u00f6rre och djupare \u00e4n de tidigare kunnat f\u00f6rest\u00e4lla sig.<\/p>\n

 <\/p>\n

Trettio mil p\u00e5 cykel i regn och kyla, m\u00f6rker och motvind. \u00c4ndan svider, benen domnar, hj\u00e4rtat skriker efter vila. F\u00f6r vissa \u00e4r V\u00e4tternrundan en utdragen mardr\u00f6m.<\/p>\n

\u2002Men 60-\u00e5rige Anders Gyhlenius \u00e4r lycklig.<\/p>\n

\u2013\u2002Det k\u00e4nns varmt i hela kroppen. Ingenting g\u00f6r ont just nu, s\u00e4ger han n\u00e4r han passerat m\u00e5llinjen.<\/p>\n

\u2002Under sensommaren har tv-tittarna kunnat f\u00f6lja honom i serien En klassiker<\/em>. Tillsammans med n\u00e5gra betydligt yngre och friskare deltagare har han k\u00e4mpat sig igenom fyra av Sveriges tuffaste l\u00e5nglopp.<\/p>\n

\u2002F\u00f6r Anders Gyhlenius \u00e4r varje idrottsprestation en bonus, n\u00e5got han enligt l\u00e4karna inte borde kunna g\u00f6ra. Hans kropp \u00e4r h\u00e4rjad av l\u00e5ngt framskriden cancer.<\/p>\n

\u2002Det syns inte utanp\u00e5, men han uppmanar oss att gl\u00e4nta p\u00e5 k\u00f6kssk\u00e5pet hemma i fyrarummaren i Solna. Hyllplanen \u00e4r belamrade av burkar, flaskor och paket med mediciner.<\/p>\n

\u2002Det g\u00e5r l\u00e5ngsamt utf\u00f6r, konstaterar han sakligt. Sedan n\u00e5gra m\u00e5nader tillbaka \u00e5ker han regelbundet till sjukhuset f\u00f6r att f\u00e5 cellgifter intraven\u00f6st. Behandlingen g\u00f6r att magen \u00e4r i olag, kroppen svullnar upp och den tjocka kalufsen har tunnats ut betydligt.<\/p>\n

\u2013\u2002Men jag slipper \u00e5tminstone sm\u00e4rtorna.<\/p>\n

\u2013\u2002Ja, det har varit den v\u00e4rsta delen, n\u00e4r Anders haft ont, s\u00e4ger hustrun Karin.<\/p>\n

 <\/p>\n

Chockbeskedet<\/strong><\/p>\n

De sitter t\u00e4tt ihop i soffan, Anders hand vilar l\u00e4tt p\u00e5 Karins arm. Ibland makar de sig \u00e4nnu n\u00e4rmare varandra.<\/p>\n

\u2002Anders Gyhlenius ber\u00e4ttar om den d\u00e4r f\u00f6rmiddagen, h\u00f6sten 2010. Hur han stod framf\u00f6r kollegerna i styrelserummet med en liten plastburk i handen. Han skakade och det skramlade. Burken inneh\u00f6ll de gallstenar han just opererat bort.<\/p>\n

\u2013\u2002Ja, s\u00e5 barnslig jag var. Typiskt manligt beteende, s\u00e4ger han och ler.<\/p>\n

\u2002V\u00e4rken som han k\u00e4nt i ryggen den g\u00e5ngna veckan skulle nu f\u00f6rsvinna och allt skulle bli som vanligt igen. Trodde han.<\/p>\n

\u2002Men allt var inte som vanligt. N\u00e5gra dagar senare tog han sig till akuten, kallsvettig och med sv\u00e5ra sm\u00e4rtor i ryggen. Sj\u00e4lv misst\u00e4nkte han att han f\u00e5tt am\u00f6bor i kroppen, d\u00e5 han nyligen rest till Tanzania. En m\u00e4ngd prover togs under helgen.<\/p>\n

\u2002P\u00e5 s\u00f6ndagskv\u00e4llen kom l\u00e4karen med beskedet. De hade funnit tum\u00f6rer p\u00e5 lymfk\u00f6rtlarna.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag blev alldeles iskall. Jag h\u00f6rde och f\u00f6rstod vad l\u00e4karen sa, men k\u00e4nslorna h\u00e4ngde inte med. Cancer fanns inte i min tankev\u00e4rld! Jag hade alltid varit s\u00e5 h\u00e4lsosam, r\u00f6rt p\u00e5 mig och aldrig r\u00f6kt eller druckit alkohol.<\/p>\n

\u2002Anders \u00e5kte hem och klev in mitt i s\u00f6ndagsmyset. Karin fr\u00e5gade glatt: “Hur gick det?” Och Anders svarade: “Jag har cancer”.<\/p>\n

\u2002Under de p\u00e5f\u00f6ljande veckorna h\u00f6ll familjen fast vid hoppet. Kanske var det inte s\u00e5 farligt, trots allt. L\u00e4karna skulle s\u00e4kert fixa det. Men beskedet, som kom tv\u00e5 dagar f\u00f6re julafton, var obevekligt: Anders har prostatacancer, som spritt sig till skelettet. Det g\u00e5r inte att bota.<\/p>\n

\u2002Anders och Karin beskriver en tid av chock, os\u00e4kerhet och f\u00f6rvirring.<\/p>\n

\u2013\u2002Men efter att ha tumlat runt fick jag tag i mig sj\u00e4lv. Jag lade upp en strategi: Oavsett vad som h\u00e4nder ska jag leva ett normalt liv. Jag ska g\u00e5 till jobbet varje dag, jag ska forts\u00e4tta t\u00e4vla och jag ska bara fokusera p\u00e5 de saker vi faktiskt kan g\u00f6ra.<\/p>\n

\u2002Hittills har han klarat m\u00e5len \u00e4ven om han, vid n\u00e5got tillf\u00e4lle, sl\u00e4pat sig till jobbet med h\u00f6g feber f\u00f6r att sedan sitta fyra timmar i kontorsstolen och stirra in i datorn.<\/p>\n

\u2013\u2002Ja, det var den mest ineffektiva dagen i mitt arbetsliv. Men jag gick dit i alla fall, s\u00e4ger han med ett skratt.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Nu<\/p>\n

Anders k\u00f6r Vasaloppet.<\/p>\n

 <\/p>\n

K\u00e4mpagl\u00f6d<\/strong><\/p>\n

Sj\u00e4lv \u00e4r han \u00f6vertygad om att k\u00e4mpagl\u00f6den t\u00e4ndes under hans allra f\u00f6rsta levnadsdag. Anders f\u00f6ddes med hopvuxen magmun, vilket fortfarande var en allvarlig \u00e5komma i b\u00f6rjan 1950-talet.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag n\u00f6dd\u00f6ptes i en kuv\u00f6s innan l\u00e4karna skar upp magen. Redan d\u00e4r och d\u00e5 f\u00f6rstod nog min kropp att det g\u00e4llde att k\u00e4mpa h\u00e5rt f\u00f6r att kunna h\u00e4nga med.<\/p>\n

\u2002Som 13-\u00e5ring trampade han p\u00e5 en rostig spik och drabbades av benr\u00f6ta, som sedan blev blodf\u00f6rgiftning och riskerade leda till f\u00f6r amputation. \u00c4ven denna upplevelse satte en djup pr\u00e4gel p\u00e5 hans tillvaro.<\/p>\n

\u2013\u2002De \u00e4r vid de d\u00e4r v\u00e4gsk\u00e4len i livet, n\u00e4r man har turen att v\u00e4lja r\u00e4tt, som motg\u00e5ngarna f\u00f6rvandlas till styrka som man tar med sig. Jag var egentligen inte b\u00e4st p\u00e5 n\u00e5got \u2013 medioker i skolan, halvdan p\u00e5 idrott. S\u00e5 jag var tvungen att k\u00e4mpa.<\/p>\n

\u2002Som 20-\u00e5ring \u00e5kte han sitt f\u00f6rsta Vasalopp. Sedan dess kan han l\u00e4gga \u00e5tskilliga l\u00e5nglopp till sin meritlista. Och s\u00e5 klassikern, som han avverkat 35 g\u00e5nger.<\/p>\n

\u2002Det har inte alltid g\u00e5tt hans v\u00e4g. Men \u00e4ven n\u00e4r han, under ett triathlonlopp, cyklade in i en lyktstolpe och br\u00f6t fyra revben, envisades han med att trampa resterande kilometer och d\u00e4refter springa en mil. Och n\u00e4r han skrapade upp benet i ett rullskidelopp reste han sig fr\u00e5n b\u00e5ren och stakade vidare med ambulanspersonal i hasorna och blodet rinnande l\u00e4ngs benet.<\/p>\n

\u2013\u2002Men jag har banne mig aldrig brutit n\u00e5got lopp. Jag skulle hellre d\u00f6, sl\u00e5r han fast.<\/p>\n

\u2002Karin himlar med \u00f6gonen. Jo, envis har han alltid varit. Hans tjurskallighet kan g\u00f6ra henne f\u00f6rbannad och frustrerad. Samtidigt vet hon att Anders k\u00e4nner sig sj\u00e4lv b\u00e4st, och vet vad kroppen klarar av.<\/p>\n

\u2002Sedan han blev sjuk har den styva nacken dock mjuknat en aning. N\u00e5gon g\u00e5ng, kanske ganska snart, kommer han att tvingas revidera sina planer.<\/p>\n

\u2013\u2002Det g\u00f6r mig lite skraj, att jag en dag m\u00e5ste bryta n\u00e5gra av mina m\u00e5ls\u00e4ttningar.<\/p>\n

\u2002F\u00f6r n\u00e5gonstans d\u00e4rframme finns det oundvikliga slutet. I b\u00f6rjan pratade Anders mycket om d\u00f6den.<\/p>\n

\u2013\u2002Men jag vill inte g\u00e5 runt och \u00e4lta. Risken finns att oron liksom fr\u00e4ter fast i kroppen. D\u00e4rf\u00f6r har jag skrivit dagbok, fr\u00e5n f\u00f6rsta dagen efter sjukbeskedet.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

\"Nu<\/p>\n

Livsbejakande<\/strong><\/p>\n

Anders plockar fram n\u00e5gra av sina t\u00e4ttskrivna anteckningsb\u00f6cker. Sida efter sida har fyllts med texter och dikter i alla nyanser. Fr\u00e5n ljust och livsbejakande till m\u00f6rkt och \u00e5ngestfyllt.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag har skrivit som en galning. Oavsett hur svart det varit, s\u00e5 har jag alltid f\u00f6rs\u00f6kt hitta guldkornen. Att jag f\u00e5tt en kram av Karin, att ett av barnen ringt. Detta har jag l\u00e4st f\u00f6r mig sj\u00e4lv, om och om igen. Till slut har jag liksom hj\u00e4rntv\u00e4ttat mig sj\u00e4lv med positiva saker. P\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt beh\u00f6ver jag inte jobba s\u00e5 h\u00e5rt n\u00e4r jag beh\u00f6ver hitta det ljusa.<\/p>\n

\u2002Planen \u00e4r att en del av dikterna ska s\u00e4ttas samman till en liten bok som ska spridas p\u00e5 platser d\u00e4r sjukdomsdrabbade och anh\u00f6riga befinner sig.<\/p>\n

\u2013\u2002Kanske kan n\u00e5gon som l\u00e4ser dem f\u00e5 inspiration, och k\u00e4nna att det b\u00e5de finns gl\u00e4dje och sorg och att b\u00e4gge \u00e4r okej.<\/p>\n

\u2002Och Karin kan bl\u00e4ddra och l\u00e4sa n\u00e4r hon vill \u2013 dagb\u00f6ckerna ligger framme p\u00e5 ett soffbord i vardagsrummet.<\/p>\n

\u2013\u2002Jag har l\u00e4st dem ibland och det k\u00e4nns fint, men jobbigt. Man blir ju p\u00e5mind om att tiden \u00e4r begr\u00e4nsad. Men b\u00f6ckerna kommer att vara v\u00e4rdefulla att ha i framtiden, s\u00e4ger hon.<\/p>\n

\u2002Karin har ocks\u00e5 en chefsbefattning p\u00e5 m\u00f6belvaruhuset, och \u00e4nda sedan de tr\u00e4ffades f\u00f6r tretton \u00e5r sedan har de gjort mycket tillsammans. Arbetat, rest, skrattat och gr\u00e5tit.<\/p>\n

\u2013\u2002Det \u00e4r klart att jag \u00e4r r\u00e4dd f\u00f6r den tomhet som kommer att komma, s\u00e4ger Karin. I b\u00f6rjan ville jag inte alls prata om det, och samtidigt \u00e4r man tvungen, eftersom det \u00e4r ett faktum. Man m\u00e5ste ta tag i praktiska fr\u00e5gor, som testamente, boende\u2026 Men vi f\u00f6rs\u00f6ker hitta en vardag d\u00e4r vi tar en stund i taget.<\/p>\n

\u2002B\u00e5de hon och Anders menar att dessa \u00f6gonblick, som tidigare passerat obem\u00e4rkt, har f\u00e5tt en helt ny lyster.<\/p>\n

\u2013\u2002Som att cykla ut i skogen och plocka en korg full med kantareller eller vilda smultron. Lukterna, smakerna och harmonin.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Nu<\/p>\n

Med sjukdomsbeskedet st\u00e4lldes livet p\u00e5 \u00e4nda. Efter n\u00e5gra omtumlande f\u00f6rsta veckor best\u00e4mde sig Anders Gyhlenius \u00e4nd\u00e5 f\u00f6r att forts\u00e4tta arbeta och tr\u00e4na.<\/span><\/p>\n

– Men jag har nog blivit lite mer \u00f6dmjuk. Tidigare var jag grabbig och det var hela tiden full fart fram\u00e5t.<\/p>\n

 <\/p>\n

M\u00e5nga kramar<\/strong><\/p>\n

F\u00f6r Anders tvekar inte att kalla sig lycklig. Rentav lyckligare \u00e4n n\u00e5gonsin.<\/p>\n

\u2013\u2002De senaste \u00e5ren har jag f\u00e5tt s\u00e5 oerh\u00f6rt mycket k\u00e4rlek och v\u00e4rme. S\u00e5 m\u00e5nga kramar, s\u00e5 fina ord. Brev, mejl och samtal fr\u00e5n k\u00e4nda och ok\u00e4nda \u2013 s\u00e5dana \u00f6mhetsbetygelser som annars bara s\u00e4gs p\u00e5 begravningar. Dem har jag f\u00e5tt uppleva h\u00e4r och nu.<\/p>\n

\u2002Och han forts\u00e4tter samla bonusar. Fram\u00f6ver ska han sn\u00f6ra p\u00e5 sig l\u00f6parskorna och ta sig an \u00e4nnu ett lopp \u2013 en tuff utmaning p\u00e5 tre mil genom kuperad terr\u00e4ng. F\u00f6rmodligen blir han omsprungen av de flesta andra deltagarna, troligtvis kommer han vara helt utpumpad n\u00e4r han n\u00e4rmar sig upploppet. Men redan nu vet han, att han kommer att passera m\u00e5llinjen med ett leende.<\/p>\n

Dagboken har hj\u00e4lpt Anders att s\u00e4tta ord p\u00e5 sorgen, men ocks\u00e5 plocka upp guldkornen ur vardagen.<\/p>\n

\ufeff<\/span><\/p>\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Jag springer hellre tills jag d\u00f6r \u00e4n bryter ett lopp. Orden kommer fr\u00e5n Anders Gyhlenius, idrottsfantast och Ikea-chef. Uttalandet kan uppfattas som l\u00e4ttsinnigt och nonchalant. Men han menar faktiskt allvar. Anders kropp \u00e4r h\u00e5rt angripen av cancer.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":622789,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[82],"tags":[87],"class_list":["post-622788","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-manniskor","tag-reportage"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-11 06:59:57","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/622788","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=622788"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/622788\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/622789"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=622788"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=622788"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=622788"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}