{"id":621872,"date":"2011-11-01T00:00:00","date_gmt":"2011-11-01T00:00:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20111031\/forst-nu-kan-jag-njuta-fullt-ut-av-lilla-sophie\/"},"modified":"2016-05-15T12:11:37","modified_gmt":"2016-05-15T12:11:37","slug":"forst-nu-kan-jag-njuta-fullt-ut-av-lilla-sophie","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20111101\/forst-nu-kan-jag-njuta-fullt-ut-av-lilla-sophie\/","title":{"rendered":"F\u00f6rst nu kan jag njuta fullt ut av lilla Sophie!"},"content":{"rendered":"
\n

\n\t\tPersonligt:\t<\/h4>\n<\/p>\n
\n

\"F\u00f6rst
Namn:<\/strong> Ludmilla Rosengren
\u00c5lder:<\/strong> 43
Bor:<\/strong> Uppsala

Familj:<\/strong> Maken Johan och barnen Emelie, Jonas, Oscar, Sophie. Dottern Linnea dog 2008

G\u00f6r:<\/strong> L\u00e4kare och KBT-terapeut\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n

\n
\n

\"F\u00f6rst
Ludmilla Rosengren har funderat mycket p\u00e5 om Sophie har lidit av att hennes mamma blev sjuk n\u00e4r hon var s\u00e5 pass liten.<\/p>\n

Sophie kryper omkring under bordet och vill leka tittut samtidigt som Ludmilla sitter i soffan och ber\u00e4ttar om tiden just efter att Sophie kommit till v\u00e4rlden. Det som skulle bli en fin tid med ett nytt litet liv i familjen blev inte riktigt s\u00e5 d\u00e5 Ludmilla fick beskedet att hon drabbats av choriocarcinom, en aggressiv form av cancer som utg\u00e5r fr\u00e5n moderkakans celler.<\/p>\n

\u2013\u2002Det passade inte ihop med bilden av mitt liv, konstaterar Ludmilla och tittar ner p\u00e5 Sophie. Ett nyf\u00f6tt barn och cancer h\u00f6r inte ihop. Men f\u00f6r min egen del var jag inte s\u00e5 r\u00e4dd \u00e4ven om jag sj\u00e4lvklart inte ville d\u00f6. Jag var mest orolig f\u00f6r mina barn. Skulle de beh\u00f6va f\u00f6rlora sin mamma? Pojkarna hade g\u00e5tt igenom s\u00e5 mycket redan.<\/p>\n

F\u00f6r att f\u00f6rst\u00e5 Ludmillas k\u00e4nslor fullt ut m\u00e5ste vi g\u00e5 tillbaka lite i tiden. Att Sophie skulle komma till v\u00e4rlden var n\u00e4mligen ingen sj\u00e4lvklarhet. Ludmilla k\u00e4nde sig efter sitt fj\u00e4rde barn n\u00f6jd. Hon blev mamma redan som 18-\u00e5ring, till nu utflugna Emelie, och hade varit mamma i princip hela sitt vuxna liv.
\u2013 N\u00e4r Oscar, som idag \u00e4r 11 \u00e5r, f\u00f6ddes var det ganska klart att han var den sista, ber\u00e4ttar Ludmilla. Jag och min make Johan diskuterade saken igen innan jag skulle fylla 40 och kom fram till att det fick vara bra.<\/p>\n


F\u00f6r\u00e4ndrade livet
<\/strong>Men s\u00e5 h\u00e4nde det tragiska som f\u00f6r alltid skulle f\u00f6r\u00e4ndra Ludmillas och familjens liv. Den 14-\u00e5riga dottern Linn\u00e9a best\u00e4mde sig en kv\u00e4ll i maj 2008 f\u00f6r att ta sitt eget liv.
\u2013\u2002N\u00e4r Linn\u00e9a dog k\u00e4nde jag pl\u00f6tsligt en stark l\u00e4ngtan efter ett till barn, s\u00e4ger Ludmilla. Fast det k\u00e4ndes ocks\u00e5 j\u00e4ttekonstigt med s\u00e5dana tankar i en stund d\u00e5 allt var kaos.<\/p>\n

En kompis till Ludmillas s\u00f6ner hade tidigare f\u00f6rlorat sin lillebror och hans mamma kom hem och pratade med Ludmilla om hur man \u00f6verlever att f\u00f6rlora ett barn.
\u2013\u2002\u00c4ven om v\u00e5ra barn inte hade d\u00f6tt p\u00e5 samma s\u00e4tt s\u00e5 var det v\u00e4ldigt givande, ber\u00e4ttar Ludmilla. Jag fr\u00e5gade henne om hon skulle ha kunnat t\u00e4nka sig att skaffa ett till barn, efter det som h\u00e4nt, och hon svarade att hon inte skulle ha tvekat en sekund om hon hade varit yngre. <\/p>\n

Men hur l\u00e4nge skulle Ludmilla v\u00e5ga v\u00e4nta? Det var n\u00e5got som hon funderade \u00f6ver.
\u2013\u2002Jag ville inte fly fr\u00e5n sorgen efter Linn\u00e9a och den bearbetningen, men samtidigt var jag ju inte purung l\u00e4ngre, f\u00f6rklarar hon. <\/p>\n

Det gick tre m\u00e5nader, sedan best\u00e4mde sig Ludmilla och Johan f\u00f6r att de skulle f\u00f6rs\u00f6ka f\u00e5 ett till barn. De f\u00f6rs\u00f6kte i tre m\u00e5nade utan att Ludmilla blev gravid, och efter ytterligare tre m\u00e5nader gick de till en fertilitetsklinik.
\u2013\u2002D\u00e5 fick jag beskedet att jag var i klimakteriet och inte kunde f\u00e5 fler barn, ber\u00e4ttar Ludmilla.
\u00c4ven om jag inte “tror p\u00e5 s\u00e5dant” best\u00e4mde jag mig f\u00f6r att g\u00e5 till en kinesisk l\u00e4kare, forts\u00e4tter hon. Jag t\u00e4nkte att om det \u00e4nd\u00e5 \u00e4r k\u00f6rt kan jag ju prova vad som helst.<\/p>\n

K\u00e4nslokrock
<\/strong>Och efter drygt \u00e5tta veckor med akupunktur var Ludmilla gravid!
\u2013\u2002Det k\u00e4ndes helt fantastiskt. Men n\u00e4r jag fick veta att jag v\u00e4ntade en liten flicka blev det en krock med k\u00e4nslorna. Det hade inte g\u00e5tt ett \u00e5r sedan Linn\u00e9a dog och jag skulle s\u00f6rja och gl\u00e4dja mig samtidigt. F\u00f6rsta tiden pr\u00e4glades av mycket skuldk\u00e4nslor och jag hamnade i en fas d\u00e4r jag var v\u00e4ldigt os\u00e4ker p\u00e5 om jag skulle klara att vara mamma. Men med tiden blev de k\u00e4nslorna inte de starkaste.<\/p>\n

Den 17 november 2009 var det dags. Ludmilla hade haft jobbiga f\u00f6rlossningar tidigare och det var best\u00e4mt att Sophie skulle komma till v\u00e4lden under kontrollerade former. Under f\u00f6rlossningen bl\u00f6dde Ludmilla en hel del men det var inget konstigt enligt l\u00e4karna. Problemet var att Ludmilla fortsatte att bl\u00f6da. Veckorna som f\u00f6ljde kunde hon vakna mitt i natten av st\u00f6rtbl\u00f6dningar och hon fick \u00e5ka fram och tillbaka till sjukhuset i ambulans.   <\/p>\n

\u2013\u2002Det var strax innan jul och jag blev \u00e5terigen hemskickad utan uppf\u00f6ljning, ber\u00e4ttar Ludmilla. Om jag inte blev b\u00e4ttre skulle jag h\u00f6ra av mig, och p\u00e5 annandagen fick jag en st\u00f6rtbl\u00f6dning igen. Jag t\u00e4nkte: “N\u00e5got m\u00e5ste vara fel”. <\/p>\n

Den h\u00e4r g\u00e5ngen togs det \u00e4ntligen prover och dagen f\u00f6re ny\u00e5rsafton fick Ludmilla beskedet: “Du har cancer”.
\u2013\u2002Normalt \u00e4r man kanske inte s\u00e5 d\u00e5lig n\u00e4r man f\u00e5r ett cancerbesked. Men det h\u00e4r \u00e4r en snabbv\u00e4xande form av cancer. Jag var v\u00e4ldigt d\u00e5lig, l\u00e5g i s\u00e4ngen och fick bara n\u00e5gra dagar senare b\u00f6rja med cellgifter. Samtidigt hade jag en sex veckor gammal bebis. <\/p>\n

Cellgiftsbehandling p\u00e5gick i 19 veckor. Varannan vecka fick Ludmilla tv\u00e5 dagars cellgifter, och varannan vecka tre.
\u2013\u2002Johan skjutsade Sophie till sjukhuset varje dag f\u00f6r att hon skulle f\u00e5 tr\u00e4ffa mig n\u00e4r jag sov \u00f6ver d\u00e4r. Det var egentligen inte s\u00e5 mycket tid som jag inte var med henne. Och \u00e4ven om det inte var s\u00e5 h\u00e4r man hade velat att det skulle bli s\u00e5 var det en bra cancerform att f\u00e5, om man nu ska f\u00e5 cancer. Den g\u00e5r n\u00e4stan alltid att bota.
 
Ludmilla ber\u00e4ttar att hon och Johan har pratat mycket om det efter\u00e5t; kan Sophie ha lidit av att mamma Ludmilla blev sjuk n\u00e4r hon var s\u00e5 pass liten?
\u2013\u2002Men vi tror inte det. Johan var pappaledig och jag var sjukskriven s\u00e5 hon hade ju oss b\u00e5da hemma. Jag l\u00e5g mest p\u00e5 s\u00e4ngen med henne hos mig, men inte hud mot hud eftersom jag svettades ut cellgifter. Det hade nog varit v\u00e4rre om hon varit s\u00e5 stor som hon \u00e4r nu. <\/p>\n

Den 11 maj f\u00f6rra \u00e5ret fick Ludmilla sin sista cellgiftsbehandling.
\u2013 Vi skulle ha namngivning f\u00f6r Sophie strax d\u00e4refter, ber\u00e4ttar hon. Det var f\u00f6rsta g\u00e5ngen jag kom ut i “verkligheten” och tr\u00e4ffade alla igen. Det k\u00e4ndes som en \u00e5terkomst till livet. <\/p>\n

<\/p>\n\n\n\n
Fira-livet-resa
<\/strong>Och i slutet av maj reste familjen p\u00e5 en “Fira-livet-resa” till Portugal.
\u2013\u2002Jag var fortfarande ganska d\u00e5lig d\u00e5 av behandlingen, men det k\u00e4ndes j\u00e4tteviktigt att kunna g\u00f6ra den resan, framf\u00f6rallt f\u00f6r att markera f\u00f6r pojkarna att nu \u00e4r det h\u00e4r \u00f6ver. Men jag var tr\u00f6tt en l\u00e5ng tid efter att behandlingen var f\u00e4rdig.<\/p>\n

Ludmilla s\u00e4ger att det \u00e4r f\u00f6rst nu som hon \u00e4r tillbaka. Kanske inte helt, men hon k\u00e4nner sig v\u00e4ldigt mycket starkare.
\u2013\u2002Man \u00e4r s\u00e5 illa tvungen n\u00e4r man har en s\u00e5dan h\u00e4r liten filur, s\u00e4ger hon och ler lite samtidigt som hon hj\u00e4lper Sophie som vill upp i soffan. M\u00e5nga s\u00e4ger; “Du \u00e4r s\u00e5 stark”. Men vad har man f\u00f6r val? Antingen <\/td>\n

\"F\u00f6rst
Ludmilla tillsammans med tre av sina barn, Jonas, Oscar och Sopihe.<\/span><\/td>\n<\/tr>\n<\/tbody>\n<\/table>\n

l\u00e4gger man sig ner och tycker att livet \u00e4r or\u00e4ttvist, eller s\u00e5 lever man sitt liv utefter de f\u00f6ruts\u00e4ttningar som ges. Det kanske l\u00e5ter lite som en klyscha, men man m\u00e5ste ta vara p\u00e5 livet och det enda som betyder n\u00e5got \u00e4r familjen.<\/p>\n

Sophies tv\u00e5 br\u00f6der, Oscar och Jonas, kommer in i rummet f\u00f6r fotograferingen. Samtidigt ber\u00e4ttar Ludmilla om ett radioprogram hon lyssnat p\u00e5 i bilen p\u00e5 morgonen.
\u2013\u2002Det diskuterades vad man \u00e4r mest r\u00e4dd f\u00f6r och det som bland annat n\u00e4mndes var att f\u00f6rlora n\u00e5gon n\u00e4rst\u00e5ende och att drabbas av en allvarlig sjukdom. Och jag t\u00e4nkte; “Ja, precis s\u00e5 \u00e4r det”. Men uppenbarligen klarar man det. Man klarar mer \u00e4n man tror. De sista tre \u00e5ren har f\u00f6r\u00e4ndrat mig radikalt som person. Det har blivit s\u00e5 tydligt vad som \u00e4r viktigt i livet.<\/p>\n

\"F\u00f6rst <\/div>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Ett nyf\u00f6tt barn och cancer h\u00f6r inte ihop. Ludmilla Rosengren var inte s\u00e5 orolig f\u00f6r egen del, men hon var orolig f\u00f6r sina barn. Skulle de beh\u00f6va f\u00f6rlora sin mamma? Och pojkarna som redan hade g\u00e5tt igenom s\u00e5 mycket.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":621873,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[82],"tags":[87],"class_list":["post-621872","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-manniskor","tag-reportage"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-11 12:33:33","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/621872","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=621872"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/621872\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media\/621873"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=621872"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=621872"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=621872"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}