{"id":621087,"date":"2013-06-11T00:30:00","date_gmt":"2013-06-11T00:30:00","guid":{"rendered":"https:\/\/stg-hemmetsjournal-stage.kinsta.cloud\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20130610\/gulmara-och-hundkax\/"},"modified":"2016-05-15T20:47:27","modified_gmt":"2016-05-15T20:47:27","slug":"gulmara-och-hundkax","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/artiklar\/manniskor\/20130611\/gulmara-och-hundkax\/","title":{"rendered":"Gulm\u00e5ra och hundk\u00e4x"},"content":{"rendered":"
\n
\n

\"Gulm\u00e5raMen s\u00e5 med ens ska allting bli annorlunda. F\u00f6r ocks\u00e5 till henne kommer k\u00e4rleken, fast\u00e4n hon gett upp allt hopp. Den kommer med flytten till lantst\u00e4llet, den gr\u00f6nm\u00e5lade stugan vid den lilla sj\u00f6n och bondg\u00e5rden dit Hilma g\u00e5r f\u00f6r att h\u00e4mta mj\u00f6lken om kv\u00e4llarna. Det \u00e4r d\u00e4r han finns, bonden som hyr ut den gr\u00f6nm\u00e5lade stugan. Ernst.<\/p>\n

<\/p>\n

NOVELL AV INGRID WARNE<\/strong>
ILLUSTRATION: ERLEND T\u00d8NNESEN<\/strong><\/p>\n

 <\/p>\n

Som f\u00e5glar \u00e4r de, tankarna hennes. Flaxar vilset, lyfter och \u00e4r borta. N\u00e5gon g\u00e5ng lyckas hon v\u00e4l f\u00e5nga en och h\u00e5lla den fast. Men bara f\u00f6r en stund.<\/p>\n

   Vad g\u00f6r hon h\u00e4r? Hur kom hon hit? Hilma fr\u00e5gar och fr\u00e5gar. Flickorna \u00e4r sn\u00e4lla, men de \u00e4r s\u00e5 m\u00e5nga och hon minns aldrig deras namn. Bor de h\u00e4r, de ocks\u00e5? Nej, de kommer och g\u00e5r.<\/p>\n

   Solen gassar genom det st\u00e4ngda f\u00f6nstret och v\u00e4rmer hennes nacke. Det doftar fr\u00e5n s\u00f6ndags buketten med \u00e4ngsblommor p\u00e5 bordet. Deras namn minns hon i alla fall. Gulm\u00e5ra och hundk\u00e4x. N\u00e4r hon k\u00e4nner den s\u00f6ta doften tycker hon sig skynda l\u00e4ngs den v\u00e4lbekanta stigen \u00f6ver \u00e4ngslyckan, d\u00e4r gulm\u00e5ra och hundk\u00e4x kantar hennes v\u00e4g. Hon \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g till honom. Till Ernst.<\/p>\n

   Kv\u00e4llarna \u00e4r deras. Det har hon ocks\u00e5 sagt till sin syster. “Kv\u00e4llarna \u00e4r v\u00e5ra”, har hon sagt. “Dom kan ingen ta ifr\u00e5n oss. Varken ingenj\u00f6rn eller frun.”<\/p>\n

   Hon f\u00e5r v\u00e4nda sig bort f\u00f6r att systern inte ska se hur rodnaden skjuter upp i hennes ansikte. Varf\u00f6r s\u00e4ger hon s\u00e5? Det \u00e4r \u00e4nd\u00e5 arbetet hos ingenj\u00f6rn som \u00e4r hennes levebr\u00f6d. Vad hade hon gjort annars? Fortfarande hush\u00e5llat \u00e5t sin bror p\u00e5 g\u00e5rden d\u00e4r hemma?<\/p>\n

   Den stora vita villan p\u00e5 \u00e5skammen h\u00f6gt ovanf\u00f6r samh\u00e4llet har blivit hennes andra hem. Hon har ett eget krypin p\u00e5 vinden dit hon h\u00e4mtat byr\u00e5n och fotpallen med det broderade \u00f6verdraget. Kommoden, som brodern velat bli av med, beh\u00f6ver hon inte, h\u00e4r finns handfat med rinnande vatten inhyst i en av garderoberna.<\/p>\n

   Frun \u00e4r sn\u00e4ll. “Hilma f\u00e5r s\u00e5 g\u00e4rna bjuda hit n\u00e5gon kamrat p\u00e5 kaffe”, s\u00e4ger hon redan f\u00f6rsta dagen. “Ni f\u00e5r vara i k\u00f6ket hur mycket ni vill. Bara Hilma kommer ih\u00e5g att g\u00f6ra undan sina sysslor f\u00f6rst.”<\/p>\n

Hilma niger och tackar. Men det blir aldrig n\u00e5gra kaffestunder i k\u00f6ket. Vem skulle hon ha bjudit? Hon k\u00e4nner inte en enda m\u00e4nniska i samh\u00e4llet. S\u00e5 snart hon har sin lediga s\u00f6ndag far hon till sin syster i stan och ber\u00e4ttar om veckan som varit. Om uppk\u00f6pen p\u00e5 torget, om silvret hon putsat, om de fina middagarna, d\u00e5 hon svartkl\u00e4dd och med vitt i h\u00e5ret st\u00e5r p\u00e5 pass i serveringsrummet f\u00f6r att h\u00f6ra n\u00e4r frun trampar p\u00e5 ringklockan, finurligt dold under salsmattan.<\/p>\n

   “Har du inte tr\u00e4ffat n\u00e5n \u00e4n?” vill system alltid veta.<\/p>\n

   Hilma tiger. Vem skulle hon ha tr\u00e4ffat? Hon \u00f6nskar att systern kunde sluta med sitt tjat.<\/p>\n

 <\/p>\n

Men s\u00e5 med ens ska allting bli annorlunda. F\u00f6r ocks\u00e5 till henne kommer k\u00e4rleken, fast\u00e4n hon gett upp allt hopp. Den kommer med flytten till lantst\u00e4llet, den gr\u00f6nm\u00e5lade stugan vid den lilla sj\u00f6n och bondg\u00e5rden dit Hilma g\u00e5r f\u00f6r att h\u00e4mta mj\u00f6lken om kv\u00e4llarna. Det \u00e4r d\u00e4r han finns, bonden som hyr ut den gr\u00f6nm\u00e5lade stugan. Ernst.<\/p>\n

   Kv\u00e4ll efter kv\u00e4ll st\u00e5r hon d\u00e4r i lag\u00e5rn och v\u00e4ntar medan han m\u00e4ter upp mj\u00f6lken i hennes h\u00e4mtare. Hans \u00f6gon \u00e4r bruna, hans h\u00e4nder likas\u00e5. Han har ett str\u00e4ngt drag kring munnen, men det kan ibland h\u00e4nda att han s\u00e4ger n\u00e5got sk\u00e4mtsamt n\u00e4r han r\u00e4cker henne h\u00e4mtaren, nu fylld med mj\u00f6lk.<\/p>\n

   En kv\u00e4ll kommer de att tala riktigt l\u00e4nge med varandra. Det \u00e4r mest han som pratar, Hilma n\u00f6jer sig med att nicka d\u00e5 och d\u00e5. Han ber\u00e4ttar om \u00e4gorna som h\u00f6r till g\u00e5rden, om skogen d\u00e4r han k\u00e4nner vartenda tr\u00e4d som vore det hans barn, om ensamheten under de l\u00e5nga m\u00f6rka vinterkv\u00e4llarna. Hilma lyssnar. Och hon darrar n\u00e4r hon g\u00e5r hem\u00e5t, f\u00f6r hon t\u00e4nker p\u00e5 hans bruna \u00f6gon, d\u00e4r hon tycker sig ha l\u00e4st en fr\u00e5ga.<\/p>\n

“\u00c4nkling har jag f\u00e5tt veta”, s\u00e4ger frun redan f\u00f6rsta kv\u00e4llen. “Synd p\u00e5 en s\u00e5 trevlig man. Han skulle beh\u00f6va en k\u00e4ck bondt\u00f6s som kunde hj\u00e4lpa honom med g\u00e5rden och med den d\u00e4r truliga pojken han har.”<\/p>\n

   Pojken, ja. Hilma rynkar pannan. Pojken skr\u00e4mmer henne. Tretton \u00e5r \u00e4r han. Han visar sig n\u00e4stan aldrig, smiter undan n\u00e4r han f\u00e5r syn p\u00e5 henne. N\u00e5gon g\u00e5ng har hon sett honom ute p\u00e5 sj\u00f6n i den flatbottnade ekan. Det ser ut som om han metar.<\/p>\n

   Men de kan v\u00e4l bli v\u00e4nner. Van vid barn \u00e4r hon. Ingenj\u00f6rns tre \u00e4r sn\u00e4lla och hon har n\u00e4stan kommit att tycka om dem. S\u00e4rskilt minstingen. Han flinar alltid s\u00e5 rart n\u00e4r hon tar upp honom p\u00e5 armen, och i sina hemligaste stunder kan hon l\u00e5tsas att barnungen \u00e4r hennes egen. Hon brukar sitta nere vid bryggan och stoppa strumpor och gunga barnvagnen med ena foten. Ibland sjunger hon till och med, men l\u00e5gt s\u00e5 att ingen mer \u00e4n den lille kan h\u00f6ra henne.<\/p>\n

 <\/p>\n

Nu h\u00f6rs kyrkklockorna, p\u00e5 avst\u00e5nd och genom det st\u00e4ngda f\u00f6nstret. Ledig s\u00f6ndag! Hals \u00f6ver huvud ger sig Hilma av till systern i stan, en hel timme med buss fr\u00e5n lantst\u00e4llet. Men nu har hon att ber\u00e4tta! Om Ernst. Om hans g\u00e5rd och hans skogar, om hans tokerier n\u00e4r han m\u00e4ter upp mj\u00f6lken, om hans sorg och ensamhet, om hans l\u00e4ngtan efter att ha n\u00e5gon vid sin sida d\u00e4r p\u00e5 g\u00e5rden.<\/p>\n

   “S\u00e5 d\u00e5 …?” b\u00f6rjar systern.<\/p>\n

   “Han har inte fr\u00e5gat rent ut”, avbryter Hilma. “Men i alla fall.”<\/p>\n

   Hon tar en klunk kaffe, f\u00f6r hon vet inte hur hon ska forts\u00e4tta.<\/p>\n

   “D\u00e5 fr\u00e5gar han snart”, avg\u00f6r systern, tv\u00e4rs\u00e4ker d\u00e4r hon sitter med sin minsta vid br\u00f6stet. “Och d\u00e5 ska du absolut ge honom ditt ja”, till\u00e4gger hon h\u00f6gtidligt. “Hur gammal \u00e4r han?”<\/p>\n

Hilma sl\u00e4tar omst\u00e4ndligt till kl\u00e4nningen \u00f6ver kn\u00e4na. Hur gammal? Inte vet hon det.<\/p>\n

“F\u00f6rti”, s\u00e4ger hon.<\/p>\n

   “Tv\u00e5 \u00e5r \u00e4ldre \u00e4n du”, konstaterar systern. “Precis som det ska vara. Du ska se att du snart har en liten du ocks\u00e5.”<\/p>\n

   Heta flammor sl\u00e5r upp \u00f6ver halsen p\u00e5 Hilma. Det g\u00e5r f\u00f6r fort fram nu, orden trasar s\u00f6nder det som hon vill begrunda i stillhet. \u00c4r hon beredd? G\u00e5rden ligger \u00f6dsligt, tunet \u00e4r utan ljus. N\u00e4r himlen m\u00f6rknar \u00f6ver sj\u00f6n i sensommarnatten k\u00e4nns det rent kusligt.<\/p>\n

   Samh\u00e4llets gatlyktor och upplysta skyltf\u00f6nster med allehanda h\u00e4rligheter kommer pl\u00f6tsligt f\u00f6r henne. Den vita villan. Hennes lilla rum p\u00e5 vinden.<\/p>\n

   Men k\u00e4rleken. Den har ju kommit till henne, fast\u00e4n hon gett upp allt hopp. Har hon r\u00e4tt att v\u00e4rja sig?<\/p>\n

“Du f\u00e5r ditt eget”, s\u00e4ger systern bel\u00e5tet. “Det kan vara p\u00e5 tiden.”<\/p>\n

“Men frun?”<\/p>\n

“F\u00e5r klara sig utan dig, begriper du v\u00e4l. Hon skaffar snart n\u00e5n annan.”<\/p>\n

 \"Gulm\u00e5ra<\/p>\n

Hilma forts\u00e4tter att g\u00e5 \u00f6ver \u00e4ngslyckan om kv\u00e4llarna. Men allt \u00e4r som f\u00f6r\u00e4ndrat. G\u00e5rden d\u00e4r framme tycks annorlunda den ocks\u00e5, som om den pockar p\u00e5 ett svar. Sensommaren tycks ila f\u00f6rbi. Hilma saftar och syltar och vet varken ut eller in.<\/p>\n

   Pl\u00f6tsligt en dag har hon best\u00e4mt sig. Beslutet kommer bara f\u00f6r henne, hon vet knappt sj\u00e4lv hur det har g\u00e5tt till. Men nu vet hon s\u00e4kert: hon ska ge honom sitt ja. Hon har inte r\u00e4tt att streta emot, m\u00e5ste ta det som bjuds henne.<\/p>\n

   Ingenj\u00f6rn har redan best\u00e4mt avresedagen, f\u00f6r hans ledighet \u00e4r slut. Sista kv\u00e4llen kommer alldeles f\u00f6r snart. N\u00e4r allt \u00e4r packat och klart inf\u00f6r hemresan tar Hilma av sig den bl\u00e5 kl\u00e4nningen och det vita f\u00f6rkl\u00e4det.      Hon tv\u00e4ttar sig noga. Bakom ett skynke i kammaren h\u00e4nger hennes blommiga s\u00f6ndagskl\u00e4nning. Nu tar hon den p\u00e5 sig, kn\u00e4pper omsorgsfullt de kl\u00e4dda knapparna framtill. Livet glipar en smula, men bara hon t\u00e4nker p\u00e5 att st\u00e5 med armarna i kors \u00f6ver br\u00f6stet syns det nog inte.<\/p>\n

Hilma pr\u00f6var framf\u00f6r spegeln. Nej d\u00e5, det m\u00e4rks ingenting.<\/p>\n

   “Men s\u00e5 fin Hilma har gjort sig!”<\/p>\n

Det \u00e4r frun som st\u00e5r i d\u00f6rren.<\/p>\n

   “Jag blev svett efter packningen”, mumlar Hilma.<\/p>\n

   “Ja, det \u00e4r kvavt i dag. Kanske blir det \u00e5ska. Det \u00e4r b\u00e4st att Hilma skyndar sig efter mj\u00f6lken.”<\/p>\n

   Hilma griper mj\u00f6lkh\u00e4mtaren med darrande hand. Hettan h\u00e4nger tung \u00f6ver \u00e4ngslyckan och doften fr\u00e5n blommorna \u00e4r n\u00e4stan kv\u00e4vande. Hennes hj\u00e4rta bultar s\u00e5 h\u00e5rt att hon knappt kan andas. Hon kan h\u00f6ra Ernsts r\u00f6st medan hon skyndar stigen fram.<\/p>\n

   “Det \u00e4r just en s\u00e5n som hon jag beh\u00f6ver p\u00e5 g\u00e5rden. Det \u00e4r reda med henne. Och vad pojken betr\u00e4ffar blir det v\u00e4l alltid n\u00e5gon r\u00e5d.”<\/p>\n

“Pojken och jag ska nog bli goda v\u00e4nner:”<\/p>\n

“Det tror jag visst det.”<\/p>\n

   Nu \u00e4r hon framme vid den r\u00f6dm\u00e5lade ladug\u00e5rdsl\u00e4ngan och d\u00e4r \u00e4r Ernst. Hon k\u00e4nner ett sting av besvikelse f\u00f6r pojken \u00e4r d\u00e4r han ocks\u00e5, han lastar n\u00e5got i en k\u00e4rra. P\u00e5 sin fars uppmaning stryker han av sig m\u00f6ssan och bockar, men knappt m\u00e4rkbart och med blicken bortv\u00e4nd.<\/p>\n

   Utan ett ord r\u00e4cker Hilma mj\u00f6lkh\u00e4mtaren till Ernst, och han tar den och fyller den medan hon st\u00e5r d\u00e4r och v\u00e4ntar i sin blommiga kl\u00e4nning med armarna i kors \u00f6ver br\u00f6stet.<\/p>\n

G\u00e5! t\u00e4nker Hilma och stirrar p\u00e5 pojken. G\u00e5 h\u00e4rifr\u00e5n!<\/p>\n

   “D\u00e5 var det sista kv\u00e4llen d\u00e5 …”<\/p>\n

Ernst h\u00e5ller fram h\u00e4mtaren och hon tar den och ser forskande in i hans bruna \u00f6gon, men d\u00e4r finns ingenting.<\/p>\n

“Ja”, s\u00e4ger hon. “Och jag skulle h\u00e4lsa fr\u00e5n ingenj\u00f6rn och frun och tacka f\u00f6r i sommar.”<\/p>\n

“H\u00e4lsa s\u00e5 gott tillbaka.”<\/p>\n

 <\/p>\n

I stugan st\u00e5r radion p\u00e5 f\u00f6r fullt. Kv\u00e4llsnyheterna. Ingenj\u00f6rn lyssnar med slutna \u00f6gon.<\/p>\n

“De br\u00e5kar som vanligt ute i v\u00e4rlden”, s\u00e4ger frun. “Men det \u00e4r s\u00e5 l\u00e5ngt h\u00e4rifr\u00e5n. Vi kan nog k\u00e4nna oss trygga. \u00c4nd\u00e5 ska det bli sk\u00f6nt att komma hem. Eller vad s\u00e4ger Hilma?”<\/p>\n

“Jo”, s\u00e4ger Hilma.<\/p>\n

“Vi har just pratat om att hyra h\u00e4r n\u00e4sta sommar ocks\u00e5”, ber\u00e4ttar frun.<\/p>\n

“Jas\u00e5?”<\/p>\n

Hilma h\u00f6r sj\u00e4lv hur hoppfull hon l\u00e5ter, d\u00e4r hon st\u00e5r med mj\u00f6lkh\u00e4mtaren i handen. Den \u00e4r ganska l\u00e4tt, hon k\u00f6pte bara en halv liter denna sista kv\u00e4ll.<\/p>\n

Hon dr\u00f6jer kvar en liten stund och v\u00e4ntar p\u00e5 att frun ska s\u00e4ga n\u00e5got mer men det blir inget mer.<\/p>\n

D\u00e5 v\u00e4nder hon och g\u00e5r ut i k\u00f6ket. D\u00e4r \u00f6ppnar hon luckan i golvet och tar sig f\u00f6rsiktigt nerf\u00f6r den branta stegen till k\u00e4llaren. Hon st\u00e4ller ordentligt mj\u00f6lken p\u00e5 den vanliga hyllan. S\u00e5 kl\u00e4ttrar hon upp igen, sl\u00e5r igen luckan, st\u00e4nger k\u00f6ksf\u00f6nstret och g\u00e5r in till sig. Hon tar av sig den blommiga kl\u00e4nningen och h\u00e4nger omsorgsfullt upp den bakom skynket. Skorna st\u00e4ller hon bredvid varandra under byr\u00e5n. S\u00e5 l\u00f6ser hon upp knuten i nacken och l\u00e4gger h\u00e5rn\u00e5larna bredvid tv\u00e4ttfatet.<\/p>\n

Hon drar fram stolen till f\u00f6nstret, sitter d\u00e4r l\u00e4nge och ser hur det m\u00f6rknar \u00f6ver skogen. Nu \u00e4r allt f\u00f6rbi. I morgon kv\u00e4ll \u00e4r hon tillbaka i sitt lilla rum p\u00e5 vinden, och Ernst ser hon inte mer. Men n\u00e4sta sommar kanske?<\/p>\n

“Vad tokigt det blev”, s\u00e4ger hon h\u00f6gt.<\/p>\n

Hon gr\u00e5ter inte. Mest t\u00e4nker hon p\u00e5 vad hon ska s\u00e4ga till sin syster.<\/p>\n

 <\/p>\n

Och d\u00e4r st\u00e5r hon nu i d\u00f6rren, systern!<\/p>\n

“Hur har du kommit hit?” fr\u00e5gar Hilma h\u00e4pet.<\/p>\n

“Med bussen f\u00f6rst\u00e5s, som varje s\u00f6ndag. Vad var det som blev tokigt?”<\/p>\n

Hilma funderar.<\/p>\n

“Det var f\u00f6r pojken”, f\u00f6rklarar hon. “Hade han inte varit, s\u00e5 …”<\/p>\n

“Du pratar!” fnyser systern. “H\u00e4r finns inga pojkar, bara flickor. Nog vet du v\u00e4l det, Hilma?”<\/p>\n

   Hon pratar med h\u00f6g r\u00f6st, som alltid n\u00e4r hon kommer p\u00e5 bes\u00f6k. F\u00e5geln i Hilmas hand b\u00f6rjar flaxa oroligt och ska prompt d\u00e4rifr\u00e5n. Men Hilma h\u00e5ller fast och t\u00e4nker inte sl\u00e4ppa taget. Hon t\u00e4nker p\u00e5 Ernst. Hans hand om skopan.<\/p>\n

   “H\u00e4r ska du se vad jag har med mig”, s\u00e4ger systern.<\/p>\n

Det prasslar av papper och hon tar fram en blomma i en kruka. F\u00e5geln flaxar vilt nu, den sliter sig loss och \u00e4r f\u00f6rsvunnen. I sin f\u00f6rtvivlan sl\u00e5r Hilma ut med handen. Blomkrukan far i golvet.<\/p>\n

   “D\u00e4r fl\u00f6g den sin kos!” ropar Hilma.<\/p>\n

  “Ja ja”, tr\u00f6star systern. “Vi f\u00e5r be n\u00e5gon av flickorna sopa upp. Det var bara krukan som sprack. Var inte ledsen, du.”<\/p>\n

   Hilma \u00e4r inte ledsen. Hon \u00e4r inte glad heller. Hon \u00e4r ingenting. Men hon \u00f6nskar att systern kunde g\u00e5 d\u00e4rifr\u00e5n s\u00e5 att hon kan f\u00e5 tag p\u00e5 den d\u00e4r trilskande f\u00e5geln. En av flickorna, en av de m\u00e5nga utan namn, kommer med sopborste och skyffel och b\u00f6rjar sopa upp jorden som spr\u00e4tt \u00e5t alla h\u00e5ll. Systern ojar sig och ber om urs\u00e4kt flera g\u00e5nger om. Hilma orkar inte lyssna p\u00e5 henne.<\/p>\n

   Men buketten p\u00e5 bordet doftar gott och blommornas namn \u00e4r l\u00e4tta att minnas: gulm\u00e5ra och hundk\u00e4x. Och Hilma ler.<\/p>\n


<\/a><\/p>\n

L\u00e4s intervjun med vinnaren h\u00e4r.<\/a><\/strong><\/p>\n

L\u00e4s tv\u00e5an i novellt\u00e4vlingen h\u00e4r.<\/a><\/strong><\/p>\n<\/p><\/div>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Men s\u00e5 med ens ska allting bli annorlunda. F\u00f6r ocks\u00e5 till henne kommer k\u00e4rleken, fast\u00e4n hon gett upp allt hopp. Den kommer med flytten till…<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ep_exclude_from_search":false,"_FSMCFIC_featured_image_caption":"","_FSMCFIC_featured_image_nocaption":"","_FSMCFIC_featured_image_hide":"","footnotes":""},"categories":[82],"tags":[87],"class_list":["post-621087","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-manniskor","tag-reportage"],"acf":[],"publishpress_future_action":{"enabled":false,"date":"2026-04-10 20:49:49","action":"change-status","newStatus":"draft","terms":[],"taxonomy":"category","extraData":[]},"publishpress_future_workflow_manual_trigger":{"enabledWorkflows":[]},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/621087","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=621087"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/621087\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=621087"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=621087"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/stage.hemtrevligt.se\/hemmetsjournal\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=621087"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}