Jag har en honkatt som är 3 år. Hon fick en kull ungar för 1,5 år sedan och jag behöll en hona i kullen. Både mor och dotter är kastrerade nu. Mamman har alltid varit lite elak mot dottern men det har gått ganska bra ända tills för två månader sedan.
Mamman är borta långa tider, ibland flera dagar, för att sedan stryka runt huset och morra. När jag tar in henne går hon till attack mot sin dotter. Ibland när jag vill ta in henne går hon till attack mot mig också. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till med henne.
Hennes unge är nästan en innekatt och trivs inte när det är blött och kallt ute. Tisse, mamman, ligger någonstans ute och sover och äter hos grannen. Jag bar in henne häromdagen och satt i soffan och hon lade sig bredvid. När jag klappade henne klöste, bet och morrade hon. Vad är det för fel på min katt?
Veterinär Erik Lundberg svarar:
Katten är i grunden ett ensamlevande djur – även om just mor-dotter eller syskonrelationer ofta fungerar. Fysisk sjukdom är inte så vanlig bakgrund till aggressionsproblem av detta slag.
Problemet ligger oftare på det psykiska planet. Förmodligen bör katterna inte alls bo tillsammans. Stressen som detta utlöst kan ha lett till Tisses aggressiva beteende. Många katter vill inte alls bli lyfta eller klappade – är de i psykisk balans kan de acceptera det men vid obalans så fräser och klöser de för att visa sin irritation.
Helst bör ni välja att antingen ha kvar dottern eller Tisse. Tyvärr är det nu inte så lätt att placera om en ilsken katt. Inför risken att behöva avliva Tisse kan man överväga att i samråd med veterinär behandla henne med ångestdämpande mediciner (om hon är frisk i övrigt) parallellt med beteendeterapi.
