Jag anser att det alltid har varit svärföräldrarnas hus. Där har min man barndomsminnen och jag har minnen från vår första tid tillsammans. Barnen har många gånger varit i deras hem och har sina minnen därifrån.
Jag känner att jag inte vill ta över huset och alla minnen. Huset kommer aldrig att bli mitt i mitt hjärta, utan minnen från det som varit. Jag tycker att man ska göra ett avslut med huset när svärmor går bort. Och inte leva i alla gamla minnen utan bara spara på de glada minnena. Tänker jag fel?
Du säger att din man vill uppfylla sin mammas önskemål och det primära är alltså inte att han verkligen vill bo i barndomshemmet. Här är en viss skillnad och han kan alltså ha hamnat i en känslomässig konflikt med sig själv.
Det känns viktigt att du och maken snarast sätter er ner och diskuterar igenom situationen. Var tydlig gentemot maken i dina känslor och tankar. Flyttar du till en bostad som du redan nu vet att du kommer att vantrivas i, så kommer detta inte att generera något gott. Känner du däremot att situationen är förhandlingsbar för dig – då samtalar ni utifrån detta faktum.
Huvudsaken är att du och din make kommer överens om själva boendet och därefter kan ni diskutera er fram till hur ni ska hantera situationen med hans mamma. Ett hem är familjens hjärta och strävan måste vara att leva i en bostad som känns rätt och bra för samtliga i familjen.





































