Jag är en tjej på 27 år som har ett sexårigt förhållande med en jättefin kille. Det tråkiga med vår relation är hans krävande föräldrar. Mamman är väldigt nervös av sig och pappan är otroligt dominant. Föräldrarna har ytterligare två barn.
Ända sedan vi började umgås så har min kille haft en väldigt nära relation med sina föräldrar, vilket är väldigt positivt. Han hjälper dem med allt ifrån att fixa deras dator och vara hundvakt till att mecka med deras bil. De har en väldigt tät telefonkontakt vilket gör att de kanske ringer varandra 1-3 gånger om dagen och att han åker och hälsar på dem 2-3 gånger i veckan.
Men det känns som om det blir för intensivt för vår relation. När vi är någonstans och de vet var vi är, så kan de ringa och fråga vad vi gör eller när vi kommer hem. Ibland när jag har följt med hem till dem så kan hans föräldrar komma med konstiga frågor till mig som t ex “har du gått upp i vikt?” eller “lagar du ordentlig mat till vår son?” När vi har bjudit dem på middag kan de säga till mig “jaha, ska du diska nu?” Trots att det är jag som har lagat maten. När de ringer hem till oss och jag svarar så frågar de bara efter sin son och inte hur jag mår. Det borde väl vara vanligt folkvett att fråga!
Det verkar som om de inte har respekt för sin sons privatliv, att han har behov av att umgås med sina vänner och mig och att han inte alltid har tid med dem. Jag har pratat med min kille flera gånger om hur hans föräldrar har gjort mig ledsen. Jag förstår att föräldrarna vill träffa sin son och umgås med honom. Men det verkar som om de bara ser till sina egna behov. Jag tycker att hela situationen är riktigt jobbig!
Ända sedan vi började umgås så har min kille haft en väldigt nära relation med sina föräldrar, vilket är väldigt positivt. Han hjälper dem med allt ifrån att fixa deras dator och vara hundvakt till att mecka med deras bil. De har en väldigt tät telefonkontakt vilket gör att de kanske ringer varandra 1-3 gånger om dagen och att han åker och hälsar på dem 2-3 gånger i veckan.
Men det känns som om det blir för intensivt för vår relation. När vi är någonstans och de vet var vi är, så kan de ringa och fråga vad vi gör eller när vi kommer hem. Ibland när jag har följt med hem till dem så kan hans föräldrar komma med konstiga frågor till mig som t ex “har du gått upp i vikt?” eller “lagar du ordentlig mat till vår son?” När vi har bjudit dem på middag kan de säga till mig “jaha, ska du diska nu?” Trots att det är jag som har lagat maten. När de ringer hem till oss och jag svarar så frågar de bara efter sin son och inte hur jag mår. Det borde väl vara vanligt folkvett att fråga!
Det verkar som om de inte har respekt för sin sons privatliv, att han har behov av att umgås med sina vänner och mig och att han inte alltid har tid med dem. Jag har pratat med min kille flera gånger om hur hans föräldrar har gjort mig ledsen. Jag förstår att föräldrarna vill träffa sin son och umgås med honom. Men det verkar som om de bara ser till sina egna behov. Jag tycker att hela situationen är riktigt jobbig!
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Alla familjer har sina egna sociala mönster och familjemedlemmarna har sina befästa roller. På gott och på ont. Så länge allting flyter på som vanligt förändras inte dessa mönster nämnvärt. När någonting händer i familjekonstellationen, som t ex när ett barn flyttar ut och blir sambo, så sker en förändring som bidrar till att de gamla mönstren bryts och ska ersättas av någonting nytt. Denna process kan vara kombinerad med både separationsångest och rädsla och såväl föräldrar som barn kan ibland försöka att hålla kvar de gamla mönstren. Att föräldrar och barn släpper taget om varandra innebär inte att gemenskapen bryts. Tvärtom, så innebär det att man söker och finner ett nytt sätt att umgås på.
Jag har ett råd som jag vill ge dig och alla andra som befinner sig i en liknande situation. Försök att “äga problemet” tillsammans med din partner. En situation som du beskriver kan lätt spåra ur och leda till en konflikt mellan dig och svärföräldrarna. Konflikten skulle då inte innefatta din partner men däremot skulle han tvingas ta parti för dig eller föräldrarna. Detta bör undvikas.
Din pojkvän är nyckelfiguren i problematiken och därför ska han ha en nyckelroll. Prata igenom situationen med honom och bestäm gemensamt hur han och ni kan agera för bästa möjliga resultat. Visserligen är hans föräldrar hans familj men om du och pojkvännen blir sambo så är du hans nya familj och det innebär att familjerollerna måste synkas samman på ett sätt som är acceptabelt för alla inblandade. Det är alltid bäst att stämma i bäcken och agera medan problemet är hanterbart. Det finns säkert många och goda skäl till att dina svärföräldrar agerar som de gör. Kanske är de omedvetna om att deras intensitet kan bli för mycket och att deras förflugna ord gör dig illa.
När du diskuterar situationen med din pojkvän bör du fokusera på och prioritera det som du tycker känns svårast. Sätt dig över sådant som du känner att du kan ha överseende med. Humor är ett bra vapen att vara utrustad med. Det kan också vara positivt om du inbjuder din killes mamma till umgänge på tu man hand . Du kan t ex föreslå en fika på stan eller något liknande. Träffas ni ensamma någon gång ibland finns möjligheten att ni kan utveckla, om inte en vänskapsrelation, så kanske en relation där ni känner att ni kan lita på och respektera varandra.
Jag har ett råd som jag vill ge dig och alla andra som befinner sig i en liknande situation. Försök att “äga problemet” tillsammans med din partner. En situation som du beskriver kan lätt spåra ur och leda till en konflikt mellan dig och svärföräldrarna. Konflikten skulle då inte innefatta din partner men däremot skulle han tvingas ta parti för dig eller föräldrarna. Detta bör undvikas.
Din pojkvän är nyckelfiguren i problematiken och därför ska han ha en nyckelroll. Prata igenom situationen med honom och bestäm gemensamt hur han och ni kan agera för bästa möjliga resultat. Visserligen är hans föräldrar hans familj men om du och pojkvännen blir sambo så är du hans nya familj och det innebär att familjerollerna måste synkas samman på ett sätt som är acceptabelt för alla inblandade. Det är alltid bäst att stämma i bäcken och agera medan problemet är hanterbart. Det finns säkert många och goda skäl till att dina svärföräldrar agerar som de gör. Kanske är de omedvetna om att deras intensitet kan bli för mycket och att deras förflugna ord gör dig illa.
När du diskuterar situationen med din pojkvän bör du fokusera på och prioritera det som du tycker känns svårast. Sätt dig över sådant som du känner att du kan ha överseende med. Humor är ett bra vapen att vara utrustad med. Det kan också vara positivt om du inbjuder din killes mamma till umgänge på tu man hand . Du kan t ex föreslå en fika på stan eller något liknande. Träffas ni ensamma någon gång ibland finns möjligheten att ni kan utveckla, om inte en vänskapsrelation, så kanske en relation där ni känner att ni kan lita på och respektera varandra.
